Kabale – Ugandas Katthult?

Igår kväll tittade jag på Emil i Lönneberga för att se om grabbarna skulle kunna förstå handlingarna (och absolut inte för att jag tyckte det var underhållande själv) trots att det är på ett främmande språk. Tänkte att det kunde vara kul för dem att ta del av lite svensk kultur. Jag fann mig dock sugas in avsnittet av helt andra orsaker och blev alldeles tårögd där jag satt i mörkret med min dator.
 

Emil. Denne levnadsglade, varmhjärtade och genuint snälla lille pöjk som lever för att upptäcka och utforska världen och ibland inte tänker på eventuella följder av sitt handlande. Precis som ett par andra ”skitungar” jag känner.
 

Om våra grabbar är som Emil så är Alex och Andrew utan tvekan Alfred. De står för det lugna, trygga och finns alltid där när det stormar. Bättre förebilder finns inte.
 

Vem är jag då? Mamma Alma, antar jag, som dokumenterar alla hyss de små liven hittar på, om än i en blogg istället för blå skrivböcker.
 

(Vissa drag har jag gemensamt med pappa Anton, det ska inte förnekas. Föööörgrömmade unge, eller något i stil med det har jag nog både tänkt och vrålat ett antal gånger. Men jag låser inte in dem. Det gör jag inte.)