Igår var Ugandas premiärminister Amama Mbabazi (lätt att vricka tungan när man försöker säga det namnet) på officiellt besök i Kabale och Emma’s Boys var inbjudna att spela en fotbollsmatch som en del av dagens program. Kul! Tyvärr ösregnade det hela eftermiddagen så matchen blev inställd men grabbarna fick en chans att träffa och ta ett foto ihop med ministern och det tyckte de var gott nog. De var så stolta allihopa och pratade långt in på kvällen om hur de skakat hand med självaste premiärministern.
Nu är jag, som ni vet, inte per automatik imponerad av så kallade ”big people” utan är mer intresserad av vad som finns bakom ett stort namn eller titel. Poliser, rektorer, läkare, präster, politiker etc är människor som man ger stor respekt i Uganda och det har jag inget emot men jag tycker att man ska respektera skolbarnen, sjuksköterskan, bonden och vaktmästaren minst lika mycket. Vad jag menar är att en präst inte nödvändigtvis är en bra person bara för att han är präst och en rektor har inte rätt att kränka en annan människa bara för att han är rektor och ibland utmanar jag grabbarna genom att få dem att berätta varför de tycker att en människa är värd respekt. Kan inte minnas att jag använt mig utav just präster i sådanda diskussioner utan i regel av ”Muzungo” (vita/västerländska personer) som ju får enorm, och många gånger oförtjänt, uppmärksamhet och respekt i Uganda. Man får sitta på hedersplats på bröllop och andra tillställningar, gå före i kö på sjukhus etc. Det jag försöker komma fram till är att vi vill uppmuntra killarna till kritiskt tänkade och att reflektera mer över vad som gör en människa till en bra människa. Oj, vad präktigt det låter. Hoppas ni förstår hur jag menar…
Tillbaka till Mr. Mbabazi, det jag skrivit ovan har egentligen inget med honom att göra och jag har inga invändningar mot att han skulle vara förtjänt av att behandlas med respekt. Det verkar vara en sympatisk och humoristisk liten ”stor” man och det är ju fantastiskt kul att våra killar blir uppmärksammade för sina fotbollstalanger.
Synd bara att de aldrig kom till avspark. Next time.
 |
| Det bjöds på underhållning innan ministern kom. |
 |
| Här är han – Amama Mbabazi. |
 |
| Gruppfoto med grabbarna. Tyvärr lite dåligt ljus. |
 |
| Här vinkar han hejdå när han är på väg ut. |
Du resonerar så himla klokt, Emma!
Förresten, det här med att vita särbehandlas något så enormt, hur upplever du det? Jag kan tänka mig att det måste kännas jobbigt ibland? Du är ju liksom, precis som du skriver, inte ett dugg mer värd än någon annan person (Haha, vad taskig den meningen lät nu när jag skrev den, men du fattar vad jag menar hoppas jag).
Och vad kommer det sig egentligen att man är så positivt inställd till västerlänningar? Ses vi som någon slags "räddare" på något sätt?
Jo, det är lite påfrestande ibland. Men i vissa lägen har jag utnyttjat det, det ska jag inte förneka. Att folk kanske lyssnar lite mer på vad jag säger därnere för att jag är vit. Dels tror jag att det handlar om att de ser oss som "räddare" men i grund och botten tror jag det handlar om pengar. Att vi västerlänningar har mer pengar än de har i Afrika är ett faktum (i de allra flesta fall) och såklart är det många som säkert har en baktanke med att "särbehandla" oss. Knepigt det där…
Alltså jag vet inte ens hur jag ska uttrycka mig om allt ni gör för dessa barnen, men det är riktigt fint, verkligen hedersvärt.
Jag har följt din blogg ett bra tag nu och har en fråga: Pratar ni/ kommer att prata engelska eller (ehm ugandiska, afrikanska?)med Isaac ?
Hej Julia!
Intressant fråga =) Främsta språket kommer att vara det lokala språket "Rukiga" eftersom det är vad killarna och personalen i regel pratar. I skolan lär man sig engelska och visst kommer han säkert snappa upp engelska snabbare än andra barn om han är kvar hos oss eftersom det pratas mycket engelska när jag eller någon besökare är där. Dessutom tar jag det inte för omöjligt att han kommer lära sig en och annan svensk fras ha ha, bara för skojs skull. Men Rukiga först blandat med lite engelska.