Det ligger en stor gymnasieskola ganska nära oss och deras internatelever är ofta på fotbollsplanen och tränar eller spelar matcher. Förra helgen föreslog dessa elever, på skoj, att de skulle köra en vänskapsmatch mot våra grabbar och trots att många av våra killar är typ hälften så stora som dem, tvekade de inte en sekund att anta utmaningen. Och på vilket sätt de gjorde det sen. Emma’s Boys dundrade in två snabba mål och de stora gossarna stod nog och undrade vad som hände. Tyvärr hann de inte spela klart för det blev mörkt så de var tvungna att bryta efter tjugo minuter och därför hävdade gymnasisterna att vi inte hade vunnit utan att man måste spela en ny match.
Igår kom de och knackade på vår grind och undrade om det fanns möjlighet till en returmatch. Det ingick egentligen inte i helgplanerna men det var ju bara att ställa om.
De äldre motståndarna var säkra på en överlägsen seger men man ska minsann inte underskatta ett gäng skitungar, det om något har jag lärt mig. Jävlar anamma är ingen bristvara och mycket går på ren vilja. Så också att spela oavgjort mot ett lag som i teorin borde ha slagit oss med minst en handfull mål.
Kvitteringen, som bestämde slutresultatet, stod Buddha för när han på en frispark satte 2-2. Han stod också, efter detta frisparksmål, för en målgest som bara han kan leverera. Som en galning flög han runt på planen, tjöt och lyfte upp sina lagkamrater (nej inte tvärtom).
Ett glädjefnatt multiplicerat med tio kan man säga. Eller – Buddha i ett nötskal.
.png) |
| Buddha och Alex efter en matchvinst tidigare i år. |
Lämna ett svar