Alla våra killar har komplicerade relationer till sina (om befintliga) familjemedlemmar och släktingar. Inte minst Buddha. Han och hans mamma har, gemensamt såväl som individuellt, genomlidit mer än många gör under en livstid och det har gått långa perioder utan att de haft någon kontakt med varandra. Men, det har alltid funnits ett väldigt starkt band mellan de två, trots att relationen varit präglad av mycket misär och elände.
Det märktes inte minst i förrgår när mamman kom till vårt hus med otäcka skador i ansiktet, efter att en främling attackerat henne kvällen innnan. När Buddha såg henne brast han ut i gråt. Sedan ilsknade han till och ville ge sig iväg för att hitta personen som gjort hans mamma illa. En reaktion lätt att förstå, men något Alex och Andrew givetvis inte kunde tillåta. Istället såg de till att mamman fick kontakt med någon som kunde hjälpa henne att göra en polisanmälan, att hon fick transport hem och lite pengar för att få sina skador omsedda.
I helgen ska Buddha antagligen hem och hälsa på henne. Vi får hoppas att hon mår bättre då.
 |
| Buddha med sin mamma och sina halvsyskon |
Stackars barn! Mitt hjärta svämmar över av medkänsla för era fina ungar!
Stackars barn! Mitt hjärta svämmar över av medkänsla för era fina ungar!
Ni är helt fantastiska och den tanken slår mig flera gpnger om dagen!
Jag undrar varför Buddha inte bor med sin mamma, gör hans halvsyskon det?
Det är många faktorer som bidrar till att Buddha inte kan bo hemma. Den allra största i nuläget handlar om att han spenderat så många år på gatan med allt vad det har medfört och att gå från det till "normala" familjeförhållanden är en process som kommer att ta tid. Dessutom är relationen präglad av mycket gammalt skit som lever kvar, det finns psykiska problem och en viss missbruksproblematik inblandat, fattigdom OCH det är tveksamt om han ens skulle vara välkommen att bo där. Hans mamma har ju gift om sig sen Buddhas pappa dog och det är långt ifrån givet att styvpappan skulle tillåta honom att bo hos dem. Vi skyndar långsamt och tycker det viktigaste är att våra barn och ungdomar har en relation till sina familjer, att de banden stärks så gott det går. Jag önskar att alla kunde återvända till sina familjer, jag hoppas att det blir så en dag i framtiden men för att de ska ske vill vi känna oss säkra på att både den aktuelle pojken och dennes familj är redo för ett sånt steg. Det måste vara hållbart, vi vill inte se dem tillbaka på gatan igen. Buddha har uttryckt en önskan om att få lov att sova hemma någon gång och det är i den änden vi ska börja tycker jag, små steg, en övernattning – visa att vi litar på honom. Och skulle det falla väl ut så blir det fler och fler gånger såklart. Vi försöker prata med pojkarna om ansvar, vi vill gärna ge dem mycket frihet men det kräver att de tar ansvar för den friheten