I Uganda är döden mer en del av livet, av vardagen, än den är här i Sverige. Den är synligare helt enkelt. Det är i alla fall min uppfattning. Människor dör inte oftare, såklart, men fler i förtid. Dessutom är det vanligt att man går på begravningar även om man inte var nära den avlidne. Det är en respekt- och statusgrej, om jag har förstått det rätt. Ju fler som deltar vid begravning eller minnesstund, desto bättre. Och en mzungo räknas säkert som minst tio ugandier, nej jag bara skojar (men iband undrar man…).
Brians farfar var över åttio år så man kan nog inte hävda att det var i förtid han gick bort när han i förrgår somnade in på Kabale Hospital efter en lång tids sjukdom. Hur många som deltog vid hans begravning vet jag inte, Brian var i alla fall där i sällskap med bäste kompisen Stuart och min kollega Andrew.
Jag kan tänka mig att det var en väldigt fin och stämningsfull cermoni med de vackra omgivningarna kring hans hem. Vila i frid.
 |
| En bild från i vintras när vi besökte Brians farfars hem. Han var dock svag och låg till sängs så det var fastern som tog hand om oss. På bilden syns även Quena som ju snart kommer och hälsar på killarna igen, bara en dryg vecka kvar. Det vet jag att både hon och grabbarna ser väldigt mycket fram emot. Önskar att jag också kunde få vara på plats men jag får bärga mig två månader till…. |
Lämna ett svar