På väg hemåt…

Då var det dags att bege sig mot Sverige. Eller nu lurar jag er lite för jag ska faktiskt inte till Sverige direkt utan har lyxen att få ansluta till mina föräldrar på deras semester i Spanien, en mellanlandning för att få koppla av, varva ner och prata av mig innan det är dags att bege sig tillbaka till verkligheten. Jag ser mycket fram emot ett par lugna dagar i solen innan jag måste åka hem och jobba.

Men på väg är jag, i allra högsta grad. I morse lämnade jag grabbarna och Kabale tillsammans med Alex som ska se till att jag inte kommer bort på väg till flygplatsen. Det var inte alls lika jobbigt att åka ifrån barnen som förra gången måste jag erkänna. För att jag är trött på dem? För att jag inte tycker lika mycket om dem längre? Såklart inte. Jag tror det var enklare för att vi avdramatiserade det hela. Både de och jag vet att jag snart är tillbaka och att de har allt de behöver även när jag inte är där. Just den biten – att jag är säker på att de har det bra känns väldigt betryggande. Den här gången är de inte  i närheten så ”vilda” som förra sommaren när jag åkte hem, dessutom känner jag personalen på ett annat sätt nu.  Vi börjar få rutin på det här och det känns skönt. Självklart kommer det att uppstå problem och situationer som vi fortfarande får lösa tillsammans, jag och personalen. Skillnaden är den bara att det får ske via telefon och dator istället för direkt.

Jag är säker på att de kommer göra ett kanonjobb allihopa men för att försäkra mig om att allt är vad det utger sig för att vara så har jag en australisk tjej som jobbar på en annan organisation som har lovat att droppa in då och då och kolla läget. Pojkarna vet också att de kan vända sig till henne och ett par andra vänner till mig i Kabale om Alex och de andra helt plötsligt skulle ändra sin personlighet totalt och gå bananas. Jag tar det säkra före det osäkra helt enkelt.

På tal om Alex, när vi ikväll nådde hotellet drog han mig i armen och väste ”Navio!”. ”Navio?”, sa jag lite högre än jag kanske borde och fick ett ”schhhh” tillbaka. Vad fasen är Navio undrade jag och Alex berättade att det är en av ugandas just nu mest populära artister och när jag fick höra om vilka låtar han gjort visste jag också vem han är. Tydligen är han på vårt hotell för att spela in en musikvideo. Häftigt, och självklart tänkte jag direkt ”åååh, jag önskar att pojkarna var här, de hade tyckt det var så kul”.

Men pojkarna är inte här tyvärr. De får nöja sig med bilder den här gången.