Det blev en hel del kött över efter grillfesten och i söndags bestämde vi oss för att låta pojkarna bjuda in sina kompisar, som fortfarande bor på gatan, på middag. Ska jag vara ärlig så reflekterade jag inte så mycket kring riskerna med det utan såg det som något pojkarna skulle uppskatta och tycka var roligt. Vilket de gjorde. Det blev en jättetrevlig middag och alla gick på kvällen till sängs mätta och belåtna. Det var i just det jag då såg ett problem. Alla mätta ja, men ett gäng gick och lade sig i varma sängar medan andra sov under pappkartonger i ett plåtskjul. ”Hej, kom och käka biff till ni storknar. Att ni får äta sopor igen imorgon är inte vårt problem.” Ungefär. Visst var det härligt att se dem kunna äta sig mätta och ha kul men jag tror ni förstår hur jag menar.
Mina tankar den kvällen snurrade kring möjligheter för oss att ta in fler barn. Det visade sig att jag inte var den enda i rekryteringstankar…
Igår kväll kom en av våra killar inte hem från skolan. Vi fick först höra att han setts med en klasskompis och höll oss till en början lugna i tron att han skulle dyka upp vilken minut som helst. Det gjorde han inte. När klockan närmade sig åtta begav sig Andrew och vår nattvakt ut för att leta efter honom. Utan lycka.
Varken jag eller Alex var hemma vid tillfället utan fick höra vid halv nio att pojken fortfarande var försvunnen. Var fasen kan han vara, tänkte vi och sa efter ett par sekunder (nästan i mun på varandra) ”The boys from last night.”
Vi vet var de brukar sova och begav oss dit och mycket riktigt så satt vår lille herre där i skjulet med en flaska lim i handen.
Det visade sig att lim inte var det enda han tagit utan även marijuana och som de brukar säga här ”He was not steady” (för att uttrycka sig milt). Vi funderade på om vi överhuvudtaget skulle låta honom komma tillbaka till huset i det tillståndet, främst med tanke på lille Isaac men även de andra barnen såklart. Till slut beslöt vi oss för att göra det men att hålla honom separerad från övriga så han fick sova på en madrass i vardagsrummet under nattvaktens vakande ögon.
Han sov,och sov, och sov. De andra gick till skolan. Pojken vaknade framåt förmiddagen och pratade med Alex men de kom inte fram till något vettigt. Han var snutig, vresig och allmänt otrevlig så vi lät honom vara en stund till. När vi äntligen kände att det gick att föra ett någotsånär ordentligt samtal med honom var han i början arrogant och menade att vi slösade tid som brydde sig om att prata med honom. Det var bättre att vi bara lät honom gå så att han kunde fortsätta där han blev avbruten igår. Det kan du ta och glömma, sa jag, och förklarade för honom att så länge han är under mitt/vårt ansvar så kommer vi inte låta honom hitta på såna dumheter och ha nog med tid att njuta av det.Jag förklarade också att det är för att vi bryr oss så mycket om honom, att vi ser så mycket potential i honom och tycker han är värd bättre än så. Där och då mjuknade han litegrann. Vi pratade om att inga barn ska behöva vara på gatan, det är inte meningen att någon ska behöva leva så men att olyckliga omständigheter gör att det blir så ändå. Som i den aktuelle pojkens fall, att den ene föräldern dör och den andre inte har kapacitet, varken ekonomiskt eller emotionellt, att ta hand om sina barn. Och att det är där vi kommer in, inte för att ta över rollen som mamma eller pappa utan för att assistera under tiden deras riktiga föräldrar eller släktingar inte har möjlighet att göra det. Det verkade som att vi nådde honom. Jag hoppas att vi gjorde det. Annars tar vi det igen. Och igen. Så läge det behövs. Vi ger inte upp de här killarna i första taget utan är fast beslutna att slåss med näbbar och klor för att se till att de kommer ut ”välbehållna” på andra sidan. Det vill säga att när de lämnar oss så går de vidare till något bra och hållbart. Några kan kanske flytta hem till sina riktiga familjer, andra kommer vara kvar hos oss tills de är myndiga men ska, när det är dags att äntra vuxenlivet, göra det med en stabil grund att bygga på. Det är vårt mål och vi kommer inte att ge upp.
Bakslag kommer då och då. Det är oundvikligt. Vi tar det till oss och försöker att vända det till något positivt. No beef for street kids är alltså lösningen? Njae. Men definitivt en grillfest med större personalögon och öron nästa gång.
Vi har lärt oss en läxa
 |
| Konfiskerad limflaska. |
.
Vet inte vad jag ska skriva mer än att ni gör ett toppen jobb med och för killarna.. Det är självklart mycket känslor och tankar som snurrar hos dom också så "bakslag" är nog oundvikligt, ert arbete är så värdefullt och ni gör det så bra!
Ha det gott!
Tack för uppmuntrande ord. De värmer =)
sad…
Jag blir så in i själen imponerad av det arbete du och personalen lägger ner på pojkarna. Den totala ärligheten och öppenhet. Stor varm kram till dig, personalen och alla pojkarna!
Tack =) Det ska jag framföra till dem.
Jag vet inte om barnen skulle förstå, men jag undrar om ni brukar prata om riskerna med att sniffa lim och använda andra droger?
Jo, vi har vid ett par tillfällen diskuterat riskerna med droganvändning och de brukar ssjälv säga att folk som använt droger för länge "will run mad". De vet detta men tänker inte på det i stundens hetta.
Det är inte lätt men DU och personalen gör ett jätte värdefullt arbete!!!
Vem tar din "ställning" när du åker till Sverige?
Stor heder till ER!
Tack så mycket! Min "ställning" förblir densamma men kommunikationen med vår house manager Alex kommer att ske via telefon och mail när jag är borta istället, precis som förra gången.
Regler är lika med kärlek och det tror jag att denne kille förstår innerst inne och behöver säkert höra det ni sa fler gånger. Bra jobbat!!!
Jag tycker ni gör ett underbart jobb. Men många gånger undrar jag varför ni inte gör plats för fler pojkar i huset. Visst, det kostar pengar, och mindre pengar per pojke hade det ju blivit i så fall. Men era pojkar verkar få sååå mycket! Genom WCPRC har jag läst om många personer som dig, som har hem för gatubarn. Skillnaden är att dessa barn är minst lika lyckliga och tacksamma som dina pojkar är, även fast dom bara äter ris och bönor varje dag, för att på det sättet räcker pengarna till flera.
Jag tycker det du gör är fantastiskt. Men samtidigt kan jag inte känna annat än att du/ni har "hittat några lyckligt valda killar", som får värsta kalaslivet.
Du får gärna skriva någon gång om hur du har tänkt dig med killarna efter att dom lämnat erat hus. För så bra som dom har det hos er, kommer dom ju säkert inte få det, i alla fall de första åren efter de lämnat husen, och blir inte det en väldigt stor omställning?
Som jag alltid känner när jag läser den här bloggen, att ni gör ett fantastiskt jobb med dessa pojkar!
Att ni bjöd in några andra pojkar från gatan ledde förvisso till ett bakslag, men jag tror inte att de som ni bjöd in känner nåt agg över att ni inte kan ta in alla. De var nog jättetacksamma för den där dagen, det är jag säker på!
Finns det möjlighet att skicka t.ex kläder till pojkarna? Jag förstår att pengar är bättre, men om den möjligheten inte finns… är det för krångligt för er att hämta ut paket som det var den där gången när det blev … ja… krångel… Vill gärna hjälpa er på nåt sätt! Ge pojkarna ännu mer guldkant på tillvaron! Finns det något de önskar sig? (Ja, mer än att träffa berömda fotbollsspelare förstås, det kan jag inte hjälpa till med :P) Har de nån favoritfilm? Gillar de film? Vad för typ av film? Det kostar ju inte så mycket att skicka heller!
Kram till er alla!