Hej Emma!
Jag funderade på en grej. I Sverige skulle man aldrig kunna ha blogg kopplad till ett hem eller boende för att man stoppas av tystnadsplikten. Har du tänkt från den vinklen någon gång? Jag älskar att komma in här och läsa om era fina pojkar och allt de hittar på. Det ni gör är väldigt osjälviskt och inspirerande. Har du någon gång funderat på om det kan skada dem att vara så öppen här på bloggen? Jag förstår att det är viktigt att vara synlig för att kunna få bidrag. Jag menar verkligen inte att vara kritisk eller elakt frågvis, men du har säkert tänkt på det någon gång och jag skulle gärna höra dina tankar.
/ Emmy
Jag funderade på en grej. I Sverige skulle man aldrig kunna ha blogg kopplad till ett hem eller boende för att man stoppas av tystnadsplikten. Har du tänkt från den vinklen någon gång? Jag älskar att komma in här och läsa om era fina pojkar och allt de hittar på. Det ni gör är väldigt osjälviskt och inspirerande. Har du någon gång funderat på om det kan skada dem att vara så öppen här på bloggen? Jag förstår att det är viktigt att vara synlig för att kunna få bidrag. Jag menar verkligen inte att vara kritisk eller elakt frågvis, men du har säkert tänkt på det någon gång och jag skulle gärna höra dina tankar.
/ Emmy
Svar:
Tack för en bra kommentar, Emmy. Jag har många gånger tänkt i de banorna. Är det rätt att exponera barnen på det här viset? Visst har de gett sitt medgivande och vet om att jag publicerar texter och bilder gällande dem men vet de egentligen vad det innebär? Jag har diskuterat frågan med personer i min närhet många gånger och kommit fram till att det INTE är fel att skriva om barnen. Kanske är det inte optimalt men vad är alternativet? Sanningen är att det är genom att kunna visa hur vi bedriver vår verksamhet som folk känner förtroende för oss och därmed är villiga att skänka pengar.
Du har rätt i att man inte skulle kunna skriva om en liknande verksamhet i Sverige men det beror nog mycket på att det inte finns någon anledning till att göra det. Finansieringen finns redan där. Jag menar att man måste se till syftet med att vi exponerar barnen på det här viset – det är för deras skull. För att få in pengar till deras försörjning. Sen vill jag trycka på att de som läser om dem befinner sig i en annan världsdel, det är inte deras lärare, vänner eller grannar som utgör publiken utan (förhoppningsvis) välvilliga främlingar som känner för utsatta barn. Här på plats i Uganda är vi väldigt, väldigt noga med att skydda barnens integritet och att låta dem få en så ”normal” tillvaro som möjligt.
Jag menar också att frågan om huruvida det är rätt att skriva om barn på det här viset kan besvaras med: det beror på hur man skriver. I bloggen använder jag aldrig barnens fullständiga namn och är väldigt noggrann med att inte publicera något som kan anses stötande för dem. Visst har jag säkert gjort misstag men det är i alla fall något som jag ständigt har i bakhuvudet när jag skriver. Är det okej att publicera detta? Hur hade jag känt om någon skrev så om mig och hur hade jag känt som läsare? Jag vet inte om ni lagt märke till det men när jag beskriver tråkiga händelser, ex om någon uppfört sig illa så nämner jag aldrig pojken vid namn. Det är inte relevant.
Relevant är att ge en så sanningsenlig bild av vårt arbete som möjligt för att läsarna ska få bättre förståelse för hur vi bedriver vår verksamhet. Att de ska kunna se att barnen behandlas väl och därmed känna att det är ett projekt de vill stödja.
Allt vi gör på ”Emma & Therese Children’s Project” sker med barnens bästa i åtanke. Med det inte sagt att vi är några enväldiga domare av vad som är bäst för dem. Det är vårt mål i alla fall och vi försöker vara lyhörda för signaler från barnen om de på något sätt skulle fara illa av att vi skriver om dem.
Vi har de bästa intentioner med exponeringen av våra killar. Det hoppas jag att bloggen speglar.
Vänliga hälsningar
/Emma
 |
| Inte mer än rätt, känner jag, att efter detta inlägg lägga ut en bild på mig själv istället för grabbarna. Såhär ser jag ut (när jag egentligen vill krypa ner under täcket men försöker göra mig till och se käck och glad ut när grabbarna vill att jag ska kolla upp helgens premier league matcher en fredag kväll kl 23 och snor min kamera för att dokumentera ögonblicket) óm det var någon som undrade. Greetings! Hoppas ni har en härlig kväll! |
Jag har noterat att du aldrig nämner killarnas namn när något dåligt hänt i huset. Även om det, för oss läsare, kanske vore intressant för att följa deras resa, så är det som du säger för deras egna skull bättre att inte nämna namn i de sammanhangen.
De lär heller inte inse vad det innebär att du fotar dem och skriver om dem (hur skulle de någonsin kunna greppa att hundratals människor i ett land på andra sidan jorden läser om deras liv), men å andra sidan är det på grund av att de själva ska kunna ha det så bra som möjligt som du bedriver bloggen. Dessutom (igen) är det som du skriver, ingen i deras närhet som ser eller läser bloggen, därför känner jag att det gör saken ännu mer okej. Ingen i deras närhet läser det här, vilket gör att de blir "skyddade" från allt som skrivs. Även om du givetvis bara nämner dem vid namn när de gjort något bra.
Älskar er blogg, och jag får verkligen dåligt samvete varje gång jag läser och inte kan bidra med pengar då jag är fattig student. Men den dagen jag får ett jobb lovar jag att sponsra er med så mycket jag bara kan varje månad 🙂
Hej Emma!
har följt den här bloggen ett tag nu och tycker det ni gör är helt underbart, jag beundrar dig för allt du gör för pojkarna.
Jag har nu 2 frågor till dig.
Hur gammal är du?
Vem är Therese? bor hon också i huset med er eller är hon med på något annat sätt? isåfall hur?
Kram Jessica
Tack så mycket för de fina orden, Jessica. Jag är 26 år gammal. Therese och jag var här tillsammans våren 2010 när vi gjorde vår socionompraktik. Då lärde vi känna pojkarna och fick dem till att lämna gatan och komma att bo på organisationen där vi praktiserade. Samtidigt började vi samla in pengar bland nära och kära för att kunna skicka dem till skolan. Senare samma år åkte jag tillbaka för att skriva min c-uppsats. Då upptäckte jag att pojkarna inte blev behandlade väl på den andra organisationen. Tillsammans med Therese och med min familj bestämde vi oss för att starta eget. Hon har hjälpt till mycket hemma medan jag hållt i verksamheten på plats. Hon har inte kunnat komma hir då hon tog sin examen i somras och sen fick jobb, både jag och pojkarna hoppas dock att hon snart kommer ner.
Tack så mycket för att du svarade! Jag gillar din tankebana och tror att det är ungefär så jag också tänkt i er situation. Nu känner jag mig ännu säkrare på att ni är väldigt goda människor. Jag håller med om att det inte är fel att skriva men kanske inte heller helt optimalt. Men här har du en välvillig främling som funderat på hur hon kan hjälpa er och bestämt sig för att sätta in en summa pengar varje månad. Sen har jag ett par vänner som behöver veta att den här bloggen finns för de kommer älska den lika mycket som jag.
Synd att du inte oftare är med på bild för du är väldigt vacker!
/ Emmy
Tack så mycket för att du svarade! Jag gillar din tankebana och tror att det är ungefär så jag också tänkt i er situation. Nu känner jag mig ännu säkrare på att ni är väldigt goda människor. Jag håller med om att det inte är fel att skriva men kanske inte heller helt optimalt. Men här har du en välvillig främling som funderat på hur hon kan hjälpa er och bestämt sig för att sätta in en summa pengar varje månad. Sen har jag ett par vänner som behöver veta att den här bloggen finns för de kommer älska den lika mycket som jag.
Synd att du inte oftare är med på bild för du är väldigt vacker!
/ Emmy