Fler glimtar från pojkarnas förflutna

När vi var hos Brians släktingar visade de oss den här bilden (den översta). Kanske inte så tydligt för er men jag såg direkt att den lille gossen var vår käre Brian. Tuffing redan då. Här syns han med sin pappa (som senare dog i aids) samt en faster. Vi fick veta att Brian spenderade sina första år i huvudstaden Kampala med sina föräldrar och att han flyttade till Kabale först när de dog, vid ungefär sju års ålder.

I Brians fall är det så att han har haft släktingar som erbjudit sig att ta hand om honom men han har ändå ”valt” ett liv på gatan. Jag har haft svårt att riktigt förstå varför och själv har han mest sagt att han inte trivdes med sina släktingar och miljön. Nu, efter att besökt deras hem mitt ute i ingenstans, klarnar det en aning och bitarna faller lite på plats.

Jag frågade Brian om han skulle kunna tänka sig att flytta dit igen.

”I am not a villager”, svarade han då.

Och jag tror det är så hela hans gatulivshistoria började. Han är uppväxt i en storstad och blev sedan plötsligt flyttad till en liten hydda uppe i bergen där han inte kände en kotte. Saknaden av föräldrarna och sitt hem. Rastlöshet. Det blev för mycket. Kanske uppförde han sig illa, säkert uppförde han sig illa. Blev bestraffad av människor han knappt kände och fick snabbt en stämpel som bråkg, svår och olydig. Känslan av att inte höra hemma kan säkert få många att ”kolla läget” någon annanstans. Kommer då ingen efter och hämtar hem en igen eller ens verkar bry sig att man har stuckit, ja då är det nog inte så svårt att räkna ut varför man sen blir kvar.  

Det är kanske lätt för mig att säga, men jag kan inte hjälpa att undra vad som hade hänt om någon av hans släktingar, istället för att bestraffa, hade satt sig ner en stund, berättat att de var glada att ha Brian hos sig,  kramat om honom och frågat:

”Hur mår du, vännen?”