Idag hade vi husmöte som vi i regel har på helgen. En av grabbarna var inte särskilt sugen på att delta och satte sig i ett hörn med ryggen mot oss och surade, vi bad honom vänligt men bestämt att vända sig om men han vägrade.
Jag: Can you please turn around and pay attention?
Pojken (på sitt eget språk): I have no interest in hearing what you have to say.
Jag: Excuse me?
Pojken: You heard me
Ett sus gick genom rummet. Trots att våra killar har attityd är det extremt sällan de är snutiga mot mig eller övrig personal.
Efter att ha skickat honom ut ur rummet så att vi kunde slutföra mötet med de andra, pratade vi såklart med pojken. Han bad om ursäkt för sitt beteende och sa att han egentligen var sur för en annan grej som han inte ville prata om. (Tjejproblem?) Han visste inte varför han reagerat som han gjorde, det hade bara farit ur honom.
Tonåringar är härliga varelser. Inte sant?
Var jag likadan? Förmodligen sju resor värre.
Förlåt mamma och pappa.
Lämna ett svar