Det är väl märkligt. När jag skrev inlägget om hur bra pojkarna nu uppför sig fick jag en obehaglig känsla i kroppen som sa mig, ”det här får du äta upp, Emma.” Mycket riktigt, samma kväll, när Andrew var ensam med killarna eftersom Alex var sjuk och jag hade annat för mig, passade en av grabbarna på att ta en tur till stan.
Vi fann honom ganska snabbt och kunde konstatera att han inte var nykter. Förmodligen hade han rökt marijuana. Det var ingen rolig syn.
Med blodsprängda ögon sa han åt oss att lämna honom i fred, hans liv skulle numera vara på gatan, han var trött på oss, på skolan och på alla andra i huset. Jobbigt att höra, såklart, men samtidigt vet jag att han egentligen inte menade vad han sa. Jag förklarade att vi är ansvariga för honom och bryr oss väldigt mycket om honom. Är det så att han inte vill bo hos oss längre så kan vi såklart inte tvinga honom till det men att ett sådant beslut inte tas på en dag utan är något man diskuterar. Jag sa också att ingen av mina ungar är ute ensamma på gatorna kvällstid så länge jag är ansvarig för dem och om han inte vill följa med tillbaka till huset, ja, då får väl vi göra honom sällskap istället, för att vara säkra på att inget händer honom. Sen, om han fortfarande vill lämna oss så skulle vi ta honom till de sociala myndigheterna på morgonen och få honom utskriven från vårt hem.
Mentalt förberedde jag mig faktiskt för att spendera en natt på Kabales gator. Alex ringde till pojkens släkting, vilken han gick med på att prata med, så vi tog honom dit. Släktingen var inte glad och stod och predikade för honom i säkert en halvtimme. Till sist sa pojken i alla fall att han skulle följa med oss tillbaka till huset och att vi skulle ta honom till myndigheterna dagen efter.
På morgonen, när han ”nyktrat till”, var han en annan person. Vi pratade med honom och frågade vad det egentligen var som tyngde honom. Han påstod att han inte var nöjd med skolan, att han kunde gå på vilken skola som helst i hela Kabale, utom just den. Vi gjorde en kompromiss om att han skulle gå färdigt det här läsåret och att vi under lovet ska se om han fortfarande känner likadant och att vi i så fall kan diskutera alternativa skolor. Han sa också att han hade blivit arg på mig för att jag ”had abused him in swedish”. Samma dag hade han gnällt om att någon hade gjort av med hans klocka och han påstod att om han inte fick tillbaka sin klocka på momangen, skulle han inte gå till skolan följande dag. Jag utbrast då på svenska, vilket jag gör ibland automatiskt, ”Vad är det för jäkla dumheter?”. Ja, jag får väl jobba på det där och låta bli att använda svenska språket när jag blir irriterad. Lätt att det missuppfattas. Jag förklarade vad jag hade sagt och bad om ursäkt om det hade tolkats på fel sätt.
Pojken godtog det och gick tillbaka till sitt vanliga jag igen.
Nu vet jag att att han egentligen inte vill lämna vårt hus. Det kan vara så att det var en reaktion på att jag är tillbaka, han ville testa vad som hände om han stack, få uppmärksamhet. Han hade sagt till de andra pojkarna att han visste att jag/vi skulle komma och leta upp honom. Det var inte direkt så att han hade gömt sig i stan utan gick ute på huvudgatan. Hade han inte velat att vi skulle hitta honom vet han ju hundratals gömställen som skulle ta oss lång tid att hitta.
Det farliga med det här är att, eftersom vi lät honom komma tillbaka efter att han uppfört sig på det här viset, det kan trigga andra att göra likadant, vilket kommer att skapa en förbannad oreda.
Vi i personalen diskuterar nu intensivt hur vi ska undvika att göra detta till en vana. När det gäller arbete med barn och ungdomar som har den bakgrunden som våra har, är snedsteg som detta tyvärr att räkna med men vi har kanske slappnat av lite för mycket då vi varit relativt skonade från sånt beteende hittills. Vi blev tagna på sängen, kan man säga. Vi måste nu se till att ha bättre koll på dem, särskilt när de har uppvisat missnöje med något och vi ska ta in en kurator till att prata med den aktuelle pojken. Det är också viktigt att vi har ett allvarligt snack med alla pojkar och diskuterar med dem vad som i fortsättningen kommer att hända om någon får för sig att göra samma sak. Det är här det blir så svårt. Vad ska man ha för konsekvenser? Avstängning? Rapportering till myndigheter? Polis? (usch, nej).
Svårt. Mycket svårt.
Som sagt, två steg framåt, ett tillbaka. Men i slutändan är jag säker på att vi ska nå målet.
Förstår att det är en svår situation ni ställs inför. Vad tyckte de andra pojkarna om det inträffande. Kanske alla kan vara med i diskusionen om förslag till konsekvenser, för att känna sig delaktiga i reglerna vid sådana tillfällen. Blir ju till viss del barninflytande, men naturligtvis med er vuxna som vägleder dem in på rätt "nivå" i (straff)konsekvenser.
Hur ni än gör så kommer ni att göra rätt utifrån eran situation. Jag tycker ni är så duktiga och gör ett väldigt proffsigt arbete.
Kram till er alla / Linnea
Förstår att det är en svår situation ni ställs inför. Vad tyckte de andra pojkarna om det inträffande. Kanske alla kan vara med i diskusionen om förslag till konsekvenser, för att känna sig delaktiga i reglerna vid sådana tillfällen. Blir ju till viss del barninflytande, men naturligtvis med er vuxna som vägleder dem in på rätt "nivå" i (straff)konsekvenser.
Hur ni än gör så kommer ni att göra rätt utifrån eran situation. Jag tycker ni är så duktiga och gör ett väldigt proffsigt arbete.
Kram till er alla / Linnea
Tack, Linnea!
Ja, du har så rätt. Vi vill ju att alla barnen ska känna sig delaktiga i frågor som rör dem och verksamheten samtidigt som vi måste visa dem att vi är vuxna och har sista ordet. En balansgång. Vi gör så gott vi kan =)
Kram
/Emma