Det är ett gäng vildingar vi har här och många gånger finner man sig själv behöva räkna till tio för att inte tappa tålamodet helt. Jag försöker att ge en nyanserad bild av verkligheten på bloggen men per automatik blir det så att man trycker lite extra på det positiva. Självklart är livet i huset ingen dans på rosor, killarna retas och tetas med varandra, ibland bråkar de ordentligt, de gnäller, surar och hittar på dumheter. Precis som alla andra barn.
Men, överlag måste jag säga att det är en härlig stämning hos oss. Vi skrattar, ofta och mycket och har för det mesta väldigt, väldigt kul. Pojkarna har utvecklats något enormt. Det sköter nu skolan nästintill klanderfritt, det vill säga att skolkandet i princip upphört, de är aktiva på lektionerna och gör sina läxor. Mer begär jag inte av dem.
Något de pysslade med när vi precis flyttat hit var att be om mer mat än de orkade äta upp. Resterna la de sedan i plastpåsar som de gömde här och var i huset. Det gillade jag inte, tyckte det var äckligt rent ut sagt men förstod ju att det berodde på att de var så vana vid att inte veta när de skulle få äta nästa gång och därför ville passa på att ha ett lager om i fall att det inte skulle bli någo måltid. Jag gjorde klart för dem att de aldrig behövde vara oroliga för det, att ingen skulle bli utan mat så länge de bor hos oss. Att de skulle äta tills de blev mätta och om de sen blev hungriga mellan måltiderna var det bättre att de bad Irene om något mellanmål istället för att äta gammal mat.
Beteendet med att gömma rester försvann i princip helt men nu när jag kom tillbaka upptäckte jag att de igen samlar rester i en plastpåse. Jag frågade Alex vad de höll på med och han berättade då att de allihopa sen en tid tillbaka lämnar kvar lite på sin tallrik som någon sen samlar ihop. Efteråt går de ut till grinden med påsen. Där står en av deras kompisar och väntar varje kväll. Deras vän bor hos sin mamma, han har det ganska bra, går i skolan och så men familjen har inte tillräckligt med mat så han går jämt hungrig.
Killarna tycker inte om att han går hungrig och har därför bestämt sig för att hjälpa honom på de sätt de kan. De brukar också ibland ge honom en del av sin veckopeng.
Jag frågade Alex vad pojkens mamma tycker om att hennes son får mat av våra killar. Hon har inget emot det, tvärtom är hon glad för att han kan äta sig mätt, sa han. Visst hade vi kunnat ge mamman pengar till mat eller bjuda in pojken till att äta hos oss, det gör vi ibland också men blir det alltför ofta skulle det innebära att vi finner oss med många, många fler som kommer och vill ha hjälp (det har vi fått erfara tidigare när vi varit extra snäll mot någon av killarnas kompisar). Vi kan inte hjälpa alla, tyvärr, och har sagt att vårt fokus ligger på de barnen som bor hos oss nu. Vi försöker hjälpa mamman genom att köpa varor av henne istället, ser det som bättre i det långa loppet att gynna hennes affärsverksamhet.
Vad som är så fint med den här historien tycker jag är att pojkarnas medkänsla, empati och osjälviska handling för sin kompis och att de gör det på egen hand, utan Muzungons (vitingen) inblandning.
Det gör mig varm i hjärtat.
hittade hit ikväll. har hunnit med att läsa ganska många sidor nu och jag tycker att det är helt fantastiskt. blir så rörd,ryser i hela kroppen. tänk att få vara med och göra något så fantastiskt som du/ni faktiskt gör för dessa fina barn. helt otroligt, beundrar det verkligen. ni har säkert fått höra det flera gånger förut, men ni är så otroligt viktiga. på alla sätt och vis.
och jag blir så glad i hjärtat när jag läser det här. att de ger av det "lilla" (förstå mig rätt, de har fått väldigt mycket tack vara dig) de har för att deras kompis också ska få äta sig mätt. stora hjärtan. de kommer att gå långt!
kram 🙂