Jag minns så väl första skoldagarna för pojkarna, under vårt ansvar. De var väldigt exalterade och uppe tidigt, tidigt för att göra sig redo. De var först på plats av alla elever och stod utanför grindarna redan innan vaktmästaren hunnit öppna. Alex var med dem och rapporterade till mig, som var i huset, att allt gick som på räls Skönt, tänkte jag, då det varit väldigt intensivt att ha dem alla i huset i början när vi knappt hade något att aktivera dem med. Vi hade ju inte ens möbler i början och sov på madrasser på golven, i väntan på att sängarna skulle bli färdigsnickrade. Nu skulle vi äntligen få tid på dagarna att ordna allt det praktiska vi behövde ordna.
Trodde vi. Efter mindre än två timmar stormade en vansinnig Buddha in i trädgården. Han grät så att tårarna sprutade och klargjorde för oss att han aldrig skulle gå tillbaka till den skolan. Något av det första som hade hänt var att en lärare slagit honom. Det var väl fan, tänkte jag. Vad är det för fel på folk?
Vi försökte övertala honom att gå tillbaka men han ville inte och ju mer vi trugade, desto mer satte han sig på tvären. Efter många om och men lyckades vi få med honom tillbaka för att gå och prata med skolledningen. Buddha fick då höra att han var en väldigt olydigpojke som uppenbarligen inte var redo att gå i skolan. Mellan raderna kunde man tyda att de inte tyckte att våra ”gatubarn” hade något att göra på deras fina skola. När Buddha fick höra detta la han på sig en attityd som utstrålande nonchalans, vilket såklar retade personalen ännu mer. De undrade om jag inte såg vilken arrogant och oduglig pojke som satt framför mig.
Jag svarade dem då: It’s all about the approach.
Hur fasen tror ni att han ska reagera när ni pratar om honom sådär? Oh, vad arg jag var. De fortsatte spotta ur sig en massa nonsens varpå Buddha reste sig upp, sakta gick ut genom rummet och sedan sprang för allt han var värd. Vart han skulle, visste vi inte. Bort. Bara bort från skiten. Han som hade sett fram så mycket mot att få börja på den skolan och så blev det så fel. Andrew och Alex gav sig efter honom. De fann honom och lyckades lugna ner honom. Vi tvingade honom inte tillbaka till skolan mer den dagen. Inte dagen därpå heller, vill jag minnas.
Vi funderade på hur vi skulle gå tillväga. Byta skola? Vad säger att det inte skulel bli likadant där? Jag funderade på vad jag egentligen ställt till med. Jag tar ju ett så tydligt avstånd från det som hände när de var hos ”director” och har varit väldigt klar med att det är absolut förbjudet att bruka våld i vårt hus men alla pojkarna visste att skolan är annorlunda. Käppen finns där och hur gärna jag än skulle vilja så kan jag inte ändra på det systemet. Efter många diskussioner kom vi fram till att det nog vore bra att prata med Buddhas lärare, istället för skolledningen och på något sätt lyckades vi övertala Buddha att gå tillbaka.
Alex och Andrew tog med Buddha för att träffa hans klassföreståndare, vilken visade sig vara en mycket, mycket klok kvinna. Buddha är ingen enkel karaktär, det visste vi om, men vi hade också kommit underfund med att försöka ”tämja” honom genom att slå honom, aldrig kommer att leda till något bra. Detta insåg uppenbarligen hans fröken också. Vad hon istället gjorde var att ta honom under sina vingar, hon pratade med honom på ett respektfullt sätt och sa till honom att hon skulle bli ledsen om han inte kom tillbaka till dem då hon hade hört så mycket gott om honom och såg fram emot att ha honom som elev. Tänk, vilken skillnad från snacket de i skolledningen hade matat honom med. Buddha satt som ett frågetecken då han varit beredd på ytterligare snack om hur dålig han var.
Han utsågs genast till ”lärarassistent”, vilket innebar att han fick ansvar för att samla in de andra elevernas böcker, se till att de ställde sig i led på morgonsamling och till lunch, att det blev sopat i klassrummet osv. Fröken var noga med att klargöra för Buddha att hon nu var beroende av honom och att det var väldigt viktigt att han kom till skolan. Annars skulle det ju bli världens kaos i klassen. Ja, det höll ju Buddha med om och sen den dagen har han inte en enda gång missat skolan frivilligt. Till och med när han känt sig krasslig har han sagt att han hellre går till läkaren efter skoltid.
Jag är så glad att denna klassföreståndare såg Buddha för de potential han har och för den otroligt härlige kille han faktiskt är och att hon insåg hur hon skulle behandla honom för att få fram detta. Underbart.
Som sagt: It’s all about the approach.
Där ser man hur viktigt det är med lyhörda vuxna!
Ni har ju kvinnor som jobbar på barnhemmet, behöver de något som man kan skänka? Eller den manliga personalen?
Jag har inget som passar pojkarna, men jag syr tygbindor ochstickar sjalar m.m
Nu vet jag inte hur man gör med bindor osv men det var en tanke.
Personalen kan ju också behöva lite uppmuntran :o))
//Henrietta
Hej Henrietta
Vad omtänksamt av dig att du tänker på vår personal också. Jag har tänkt köpa med mig några små presenter till dem men visst skulle Irene och Stidia bli glada för en sjal.
Såklart behöver de få vet att vi uppskattar deras arbete. Jättefint av dig att du tänker på dem =)
Maila mig gärna om du vill skänka något till dem så kan jag komma och hämta sakerna.
Mvh
Emma