Hur fick vi tag på Alex och Andrew?

Jag tycker det är jättekul att du följer och uppskattar bloggen. Det gör mig väldigt glad. Tack för dina frågor.

När vi drog igång blev jag rekommenderad Alex av Moses och de australiska tjejerna som hjälpte oss när vi flyttade barnen från ”director”. Han var en bra kompis till Moses, tror även att de är kusiner om jag inte är helt ute och cyklar. I alla fall. Alex hade varit mycket på deras barnhem, han hade väl i början mest varit där för att umgås med Moses då Moses sällan hade ledigt men kom att bli en del av deras projekt. Han jobbade lite extra och hjälpte till här och var när det behövdes. Tyvärr hade de inget behov av mer heltidspersonal och kunde inte ge honom någon fast anställning. När vi då letade efter bra personal gav de mig hans namn direkt och sa att han skulle vara perfekt för jobbet.

Jag träffade honom första gången för en arbetsintervju på en liten lunchrestaurang och jag minns att jag inte blev särskilt imponerad när jag såg honom. Han kom in i baggy jeans, skinnjacka och mössa. Han var/är liten och tunn och gav då ett väldigt nervöst intryck. Jag tänkte: Våra grabbar kommer köra över honom på nolltid. Det var faktiskt min pappa som övertygade mig att ge honom en chans och ni kan ju tänka er hur glad jag är för det idag. Alex start var kanske lite svag, vilket inte är så konstigt, ingen av oss visste ju riktigt vad som skulle behövas göras. Då allt hände så fort hade vi ju ingen riktig plan för hur organisationen skulle skötas. Men vilken stjärna han kom att visa sig vara. Jag och Alex blev ett oerhört bra team snabbt och med tiden har vi också blivit väldigt goda vänner. Han är fantastisk med pojkarna. Han respekterar dem. Och de honom. Han tycker om att spela fotboll och hitta på roliga saker med dem men samtidgt är han inte rädd för att ryta ifrån och visa att det är han som är vuxen när det behövs. Jag har fått höra av en del ”kyrkliga” personer i Kabale att Alex ser ut som en gangster i sina kläder och att jag borde ta in någon ”ordentlig” medarbetare istället. Om de visste hur fel de har. Alex är otroligt intelligent och allmänbildad. Han är en utomordentlig förebild för killarna och en väldigt uppskattad medarbetare bland sina kollegor.

Även Andrew är fantastisk med pojkarna. De älskar honom. Andrew började arbeta för oss ungefär 1 1/2 månad efter att vi dragit igång, då vi insåg att vi skulle behöva en person till som jobbade med pojkarna. Jag tyckte det var jobbigt att vara själv långa stunder med grabbarna om Alex skulle iväg på nåt, då jag inte förstod språket. Försök reda ut en konflikt mellan två pojkar när de står och gapskriker på varandra på ett främmande språk. Nej, det var omöjligt. Andrew hade tidigare kontaktat mig och sökt jobb hos oss, liksom många, många andra gjorde. Vi valde Andrew för att han studerade socialt arbete (tog examen i juni) och för att han kände pojkarna lite sen innan då han gjorde sin praktik på ”directors” organisation. Han är som sagt väldigt duktig med pojkarna, han tycker om dem så mycket. Enda bekymret vi haft är att han ibland kan vara lite rädd för att säga till på skarpen. Han är för snäll helt enkelt. Vi har pratat mycket om att det är viktigt att han inte är rädd för att disciplinera killarna, de kommer inte tycka mindre om honom för det. Han har blivit mycket bättre och verkar ha fått bättre självförtroende, vilket är bra. Han älskar som sagt att umgås med pojkarna och allra bäst trivs han när han coachar dem i fotboll. Då är han minsann inte rädd för att höja rösten.

Jag hoppas att Alex och Andrew kommer att stanna hos oss länge men jag vet ju att inget varar för evigt. De är båda unga killar, Alex 28 år och Andrew 25 år. Det kommer sjävklart en punkt någon gång när de känner att de vill prova på något annat eller att de skaffar familjer själva och inte kan jobba så intensivt som de gör nu. Alex har sagt vig något tillfälle att han i framtiden skulle vilja studera vidare på universitet och det ska vi ju verkligen inte förhindra honom att göra. Jag hoppas det dröjer nåt år i alla fall (eller tio). Den dagen, den sorgen, känner jag. Vi kommer att lösa det då och självklart hitta någon annan kvalificerad person att ta in. Nu är det så mycket lättare eftersom vi har en väl fungerande organisation och tydliga rutiner så när någon ny tas in kommer det bli enklare att komma in i arbetet. Kvalitet, är som jag sagt tidigare, det vi strävar efter och pojkarnas bästa kommer alltid först. Den dagen Alex eller Andrew slutar kan ni vara säkra på att jag kommer leta Uganda runt efter den bästa tänkbara ersättaren.

Hur det än blir i framtiden, vilka vägar Alex och Andrew än väljer, vet jag att de alltid kommer ha ett särskilt band till våra skitungar och skulle det bli så att de inte arbetar för oss längre så är jag säker på att de kommer att hälsa på oss så ofta de bara kan.

Alex och Andrew älskar pojkarna och pojkarna älskar dem.

Det är jag så otroligt glad för.

Alex hjälper Vuddha knyta slipsen första skoldagen

Andrew tar gärna hand om grannflickan ibland också