Är det så gemytlig stämning som det verkar?

”Jag arbetar på ett boende för flyktingbarn i södra dalarna och följer bloggen nästan varje dag. Att läsa den ger mig verkligen perspektiv på tillvaron och speciellt på mitt eget jobb. Så lika och ändå himmelsvid skillnad!Vårt jobb är otroligt tufft med många konflikter, både mellan oss och killarna och mellan killarna själva. Vad de har med sig i sina ryggsäckar får man bara undantagsvis en glimt av.Det handlar om förtroende och det tar tid för dem att lita på oss helt och fullt. Min undran är om det är så gemytlig stämning som det verkar hos er? Håller pojkarna sams? Ingen mobbing dem emellan? ”

Vilka bra frågor.  Jag ska försöka besvara dem.

Jag kan tänka mig att arbete med flyktingbarn har vissa likheter med vårt arbete. Det är som du säger, otroligt tuff emellanåt, och i många lägen är det svårt att förstå sig på pojkarna, man vet inte alltid vad de har med sig i sina ryggsäckar. Jag kommer direkt att tänka på den senaste tidens problem vi har haft med ”strulpellen” som vägrat gå till skolan och gett den ena ursäkten efter den andra eller helt enkelt hållit tyst. Om han inte själv kan berätta för oss vad det är som tynger honom, kan vi bara spekulera kring orsakerna  och det ger säkerligen inte en korrekt bild av verkligheten.  Det gäller, som sagt, att istället försöka bygga upp ett förtroende  och få honom att öppna upp sig.  Något som är lättare sagt än gjort.

Haha, på frågan om det är så gemytlig stämning som det verkar hos er, svarar jag; LÅNGT IFRÅN ALLTID.

Jag försöker ge en nyanserad bild av hur verkligheten ser ut på bloggen, men majoriteten av inläggen blir små roliga anekdoter eller liknande. De problem jag tar upp är de stora som vi möter, såsom att någon t.ex. vägrar skolan en längre tid, att de blir slagna i skolan och att director försöker sabotera. Sådana problem där jag känner att vi inte riktigt vet hur vi hantera och där era goda råd är en stor hjälp. Jag skriver också om dem för att ni ska förstå vilka problem vi möter och för att folk som skänker pengar till oss ska få en riktig bild av vårt arbete.

Givetvis präglas vardagen i huset av smågnabb pojkarna emellan. De retas och bråkar med varandra. Nästan dagligen är det någon som blir ledsen för att någon annan har varit dum. Efter att ha jobbat med barn hemma (och har varit ett själv) kan jag säga att de inte beter sig annorlunda från vad barn gör i Sverige.

Så har det inte varit hela tiden. Det har skett stora förbättringar sen vi först kom till huset. I början låg de i högar ute på gräsmattan och slogs i princip varje dag. De bet varandra blodiga. Hotade varandra med knivar och rakblad. Jag vet inte hur många knivblad vi hittade ute i trädgården första månaden. De använde ett extremt fult språk, som jag lyckligtvis inte förstod, men som jag fått berättat för mig. Allt det har succesivt förändrats. Det blir färre och färre fall för varje månad, peppar peppar.

Jag vill tro att förändringen har att göra med vår absoluta nolltolerans mot våld. Vi skulle aldrig få för oss att slå barnen och sakta men säkert har de nog börjat inse att det finns andra sätt att lösa konflikter på. Vi pratar, pratar, pratar med dem, varje gång de beter sig illa så pratar vi om det och även om de inte inser det själva, och ofta tycker jag är jobbig som vill snacka hela tiden, så tror jag mycket av det vi sagt (och demonstrerat) har sjunkit in. De har alla blivit mer harmoniska med tiden (med undantag för strulisen häromveckan) och jag tror att det beror på att de känner sig trygga. De behöver inte vara på sin vakt hela tiden och vara rädda för att få stryk. Det värsta som kan hända när de beter sig illa är att de får sitta och lyssna på mig eller någon av de andra ”predika” ett tag, eller att de blir nekad någon aktivitet eller liknande. Aldrig fysisk bestraffning. Det, tror jag, har fått killarna att bli mindre aggressiva själva. Jag VET inte om det är så, men jag tror det.

Mobbing, är tyvärr något som förekommer i huset och som vi försöker att få bort. Det handlar mest om öknamn som vissa av killarna gillar att kalla en av minstingarna. De påstår att de inte menar något illa men lilleman tycker inte om det och vi försöka hela tiden förklara för dem att det inte är okej att kalla honom sådana saker. Ännu är problemet tyvärr inte helt ur världen. De vågar inte säga dumheter när en vuxen är i närheten men ofta kommer lillen och berättar att de fortfarande kallar honom öknamn som han inte uppskattar. Vi försöker attackera problemet från två håll. Dels prata med ”mobbarna” om hur deras beteende påverkar den här lille pojken och försöka få dem att sluta. Vi vet att de egentligen tycker väldigt bra om honom men han har liksom blivit gruppens hackkyckling, och det är inte bra. Vi försöker även visa lilleman att vi ser honom, att vi är medvetna om vad som pågår och att vi gör allt vi kan för att försöka få bukt med det. Vi pratar även med honom om namnen han kallas och hur han känner när de säger sådana saker till honom. Vi berättar om och om igen vilken fin kille han är och att det ibland finns rötägg som säger dumma saker utan att förstå att någon annan blir ledsen. Det är svårt det där eftersom vi inte kan bevaka dem dygnet runt, vi gör så gott vi kan. Viktigt tror jag i alla fall i sammanhanget är att vi tar tydligt avstånd från sådant beteende och reagerar. Att vi visar den lille killen att vi är på hans sida och kommer stötta honom till problemet är ur världen.

Jag tror det var alles för den här gången. Det jag vill ha sagt är att det långt ifrån alltid är gemytligt i vårt hus. Det bor 13 barn där och de beter sig som barn gör mest. Det sker dock förbättringar hela tiden och vi tänker fortsätta jobba på att få dem till att bli ödmjuka och ansvarsfulla människor. En process som kommer att ta tid. En sak är i alla fall säker. Oavsett hur mycket de här killarna gnabbar sinsemellan så hyser de väldigt varma känslor för varandra. Det märks, inte minst, när någon utifrån bråkar med någon av dem. Då jäklar ställer de upp för varandra som bröder – en för alla, alla för en.