Sista kvällen i Spanien har bestått utav packning, kvällsdopp och en middag innehållande aioli, tzatziki och vitlöksbröd. Tycker synd om stackaren som får sätet bredvid mig på planet imorgon.
Nu sitter jag och skriver vykort till killarna som jag ska skicka med en liten present jag köpt till dem. Får se hur många månader det tar att nå Uganda. Första gången jag var där skickade mina föräldrar ett paket till min födelsedag som är i början av mars, jag fick det i mitten av maj. Jaja, den som väntar på något gott…
Moses är på bättringsvägen. Han fick sig en rejäl smäll men kommer förhoppningsvis bli helt återställd. Det är ju det där med den ugandiske sjukvården, vad vet man liksom. Vi kan inte göra mycket mer än att lita på vad läkarna säger. Moses har jag nog aldrig pratat om här på bloggen förresten. Han är den som hjälpte mig när vi flyttade barnen från den andra organisationen, som rådde mig att göra en anmälan hos myndigheter, ordnade med rättshjälp och så vidare. Han arbetar för ett annat projekt också tillsammans med ett par tjejer från Australien men han är deltid hos oss, eller är hos oss när det behövs helt enkelt. Han sköter det administrativa, kontakter med myndigheter och så vidare. En klippa är han och jag är så glad att han mår bättre.
![]() |
Redo för sista doppet. Det såg kallare ut än vad det var. |
![]() |
Present till killarna. Vi är ju ändå i närheten av fotbollens huvudstad – Barcelona! |
![]() |
Skickar med ett vykort till mina små skitungar |
Lämna ett svar