Något av det bästa jag vet här är de spontana samtalen och diskussionerna med pojkarna. Som ikväll, jag och Alex pratade allvar med två av pojkarna som hade bråkat. Allt eftersom droppade fler och fler in i rummet och till sist fann vi oss med nästan allihopa. Vi diskuterade allt mellan himmel och jord, berättade historier om våra liv, vissa som fick det att tåras i ögonen och andra som gjorde att man låg dubbelvikt av skratt.
Idag fick jag t ex veta att jag många gånger var nära att gå in på ”directors” kontor när han var i full gång med att slå dem, men att han alltid lyckades undkomma (gråtvarning), att han en gång gav dem 100 slag med käppen var (ännu mer gråtvarning), att de brukade bajsa i ett skåp på den andra organisationen på nätterna för att de inte fick använda toaletten och inte vågade gå i buskarna på natten (gråt- och skrattvarning), att deras favoritlärare är de som inte slår dem, de som går i P6 har en lärare som istället, när de inte uppför sig eller svarar fel, säger med tillgjord röst; ”Thaaaank you for scoring a BIIIIG zero out of one”(gapskratt efter att Andrew demonstrerat exakt hur läraren låter när han säger detta).
Jag älskar dessa stunder.
Jag tycker att du har en sund inställning till vad pojkarna behöver.
Äntligen har dom hittat någon att lite på, lära av och som älskar dom för de människor de är.
Jag hoppas du inser vilken otrolig in verkan ni har på deras liv.