Idag hamnade jag och Ayebare i en situation som jag fruktat.
Han har klagat över magont ett tag och vi bestämde oss därför idag för att ta honom till sjukhus. Vi har vid ett par tillfällen, när andra pojkar varit lite krassliga och tvingats söka sjukvård, passat på att HIV-testa dem för att få reda på deras status. Det vill säga, testa dem utan att de vet om att vi testar dem. Detta för att, om det visar sig att de är sjuka, i lugn och ro kunna lägga upp en plan för hur vi ka hantera situationen. Jag hade tänkt göra likadant idag, be läkaren testa för HIV, samtidigt som de testar för annat.
Just Aje har jag varit väldigt orolig för. Han är snart 15 år men ser ut som om han vore 10-11 år. Han är så liten och klen, väger endast 33 kg. Hans mamma dog i AIDS och pappan är HIV-positiv så vi har varit rädda att även Aje bär på smittan.
Det gick inte som jag hade tänkt idag. Vi kom in till läkaren, som var amerikan. Den här läkaren fick för sig att Aje inte förstod engelska särskilt bra (vilket han gör) och började fråga mig om hans HIV-status. Jag försökte ge honom menande blickar och svara på ett sätt så att han skulle förstå att Aje snappade upp allt vi sa, men han bara fortsatte och informerade om att de tänkte ta ett hiv-test på honom.
När vi kom ut från läkaren frågade Aje om det var sant att de skulle testa honom för HIV. Jag kunde inte ljuga utan sa att det verkar som de ska göra det men om han inte vill så behöver han inte. Han ville ta ett test. Det visste jag att han skulle säga, jag vet nämligen att han oroat sig mycket för just HIV med tanke på att båda hans föräldrar var/är smittade. Men det var ju inte såhär det ska gå till. Jävla klantarsle till läkare satt jag och tänkte. Vi var inte förberedda med det stöd Aje skulle behöva om det visade sig att han var sjuk.
Fy, vilken ångest jag hade. Tänkte att jag på något sätt måste se till att läkaren inte berättar för Aje om det skulle visa sig att han är HIV-positiv. Jag fick tag på en bekant som är sköterska på kliniken. Hon förstod situationen, letade rätt på läkaren och informerade honom om läget.
När vi blev inkallade till doktorn igen, sa han till Aje att proverna såg bra ut. Jag dröjde kvar i rummet när Aje lämnat och var beredd på det värsta.
Läkaren sa: ”Your boy is ok”
Halleluja, jag var så lättad att jag nästan grät. Älskade, älskade Aje. Han är ok!
Än så länge är fem av våra fjorton killar testade och de är alla friska.
Hejja pojkar! Vad glad jag blir att de ni har testat är friska. Du bör nog ha sexsnack med dem. Att alltid använda kondom och grejor.
För man vill ju inte att de ska bli sjuka.
Kram och vad härligt att han är frisk.
Gud vad skönt för er 🙂
Tycker det ni gör är starkt. Önskar att fler hade modet och orken att göra som ni.
Kram!