Det spökar i huset.
Häromnatten blev det världens kalabalik då ett par av killarna var övertygade om att det fanns en inkräktare i deras rum. Alex fick stiga upp och titta under deras sängar. Han såg inget. Grabbarna konstaterade att det måste ha rört sig om ett spöke och flydde därför rummet. Istället sov de alla tillsammans i vad de kallar den ”spökfria” delen av huset.
Jisses. De har levt på gatan, med alla faror som lurar där, i jag vet inte hur många år.
Men, det är klart, spöken är inte att leka med.
Läste Katrins blogg och klickade vidare till er, helt UNDERBART det jobb ni gör. Tårarna rinner och jag är så glad att det finns godsinta människor som ni som VÅGAR ta steget att verkligen göra något. Barn som far illa är det absolut värsta jag vet, självklart ska jag bidra med en slant till er och jag hoppas genom Katrins blogg och mitt inlägg på facebook att fler gör samma sak.
Stor kram till er, starka kvinnor!