Byfånen, det är nog jag det. Folk här tror inte jag är riktigt klok. Eftermiddagen igår spenderades ståendes i ösregn på en gyttjig landsväg med en envis pojke som fick för sig att han skulle rymma för att saker och ting gick emot honom.
Jag kan stå här hela kvällen om det ska vara så, sa jag. Tror du lite regn skrämmer mig?
1 1/2 timme senare – surputten traskar självmant tillbaka till huset.
Tålamod, som sagt. Nästa gång behöver vi kanske bara stå där en timme.
Lämna ett svar