Ivan ”Ivoo”, 9 år: ”Ivoo” är minstingen i gänget och en kille med stor törst efter kunskap. Han är väldigt nyfiken och älskar att lära sig nya saker. I skolan har vi fått höra att han är en rikig toppstudent, har tydligen alltid svar på tal. En hejare på engelska är han också.
Ivan förlorade båda sina föräldrar vid ung ålder, han kom till Kabale på en bananlastbil när han var fem år gammal och har levt på gatan i cirka tre år.
 |
| I |
Ian, 10 år:
När man hör Ian skratta kan man inte annat än att bli glad, hjärtligare skratt får man leta efter. Ian är en ganska tystlåten men intelligent kille och han är stark som en häst. Tyvärr pratar han inte så bra engelska men han försöker. Svenska har han också snappat, nästan varje dag kommer han och tar i hand, bockar och säger ”Goddá Goddá” på bred göteborgska.
Ian är föräldralös, efter hans mamma dog bodde han och hans syskon hos mormodern men hon hade inte kapacitet att ta hand om dem. Både Ian och hans bror har varit på gatan i flera år. Ian kom till den andra organisationen i somras, hans bror vägrade då han inte kunde tolerera att bli slagen av director. Häromdagen träffade vi dock brodern James i stan och även han bor nu med oss i det nya huset.
Ambrose, 12 år:Min lille Ambrose kallar jag honom. Min lille påg. Man glömmer lätt att han är tolv år gammal då han är väldigt liten till växten. Han var en av de värsta karaktärerna när vi först lärde känna honom men nu är han en riktig myskille. Han älskar att sitta i knät eller kramas och när vi är ute och går i stan vill han alltid hålla handen.
Han och hans bror Ayebare spenderade cirka tre år på gatan. Anledningen till att de först begav sig till gatan var på grund av missförhållanden hemma. Mamman dog när de var väldigt små, pappan är hiv positiv och kan på grund av sitt tillstånd inte arbeta. Det resulterade i att han inte kunde förse bröderna med det de behövde, när de klagade eller rymde låste han in och slog dem.
De är offer alla tre men på senare tid har pojkarna fått bättre kontakt med sin pappa, något som vi uppmuntrar. Nästa vecka ska de förmodligen spendera natten hos honom.
När Stuart är på gott humör blir man det själv också. Hans leende och tindrande ögon kan få vem som helst att smälta. Han älskar att dansa och tvekar sällan att framföra ett nummer för oss. Stuart är en oerhört känslig kille som är i stort behov av värme och kärlek vilket vi försöker visa honom (och de andra) varje dag.
Hans föräldrar dog båda i aids när han var väldigt liten. Han har växt upp med sin mormor som är hiv positiv och som inte har kunnat tillfredsställa barnbarnens behov. Hon hade inte råd att skicka Stuart till skolan och inte heller ge honom tillräckligt med mat, därför valde han att lämna hemmet och ”söka lyckan” i stan istället. Stuart har berättat om gatulivet och nämnde en gång då han stulit en kastrull med mat utanför ett hus. Ägaren fick tag på honom och band fast honom. Sedan kokade han vatten och hällde över honom.
Dan ”Gwanga”, 12 år:
Gwanga är en av de lugnaste karaktärerna i huset. En kille som är väldigt ödmjuk och kommer bra överens med alla. Och han kan dansa, jisses, vilken artist!
Han har en mamma som han tycker väldigt mycket om men hon har inte möjlighet att ta hand om honom. Dels på grund av fattigdom men även på grund av missbruksproblem. Vi uppmuntrar honom dock att hälsa på henne så mycket som möjligt.
Amos ”Buddha”, 13 år:Buddha, var ska jag börja? Det går inte att ge en rättvis bild av Buddha på ett par rader. Han är ett original. Han går på känsla i alla lägen. När han är glad så slår han kullerbyttor och gör volter och när han är förbannad så gäller det att hålla sig ur vägen. Stort, stort hjärta har han och mycket humor.
Han har varit på gatan sedan fem års ålder vilket givetvis har satt sina spår, både fysiska och mentala. Pappan dog när han var liten och mamman blev psykiskt sjuk och försökte bland annat dränka Buddhas yngre bror. Hon har suttit i fängelse men är nu fri igen. Relationen mellan dem är komplicerad men vi vet att han tycker om sin mamma väldigt mycket trots allt som hänt och därför uppmuntrar vi honom att träffa henne, dock endast i sällskap av personal.
James, 13 år:James har just anslutit sig till oss. Han är Ians bror och vi träffade honom i stan förra veckan. Självklart tog vi med honom till huset så att han skulle kunna hälsa på sin bror. Sedan dess har han stannat, vi hade inte hjärta att skicka tillbaka honom ut på gatan och gav honom därför en chans. En chans han hittills har förvaltat väldigt väl. Hans största önskan är att börja skolan och efter att ha diskuterat saken har vi bestämt oss för att skicka honom till skolan så fort som möjligt.
Han har varit på gatan i cirka tre år och anledningen är samma som broderns, föräldrarna dog och mormodern hade inte kapacitet att ta hand om dem. James var med i samma gäng som många av våra pojkar men vägrade att följa med dem till den andra organisationen då han visste hur ”Director” behandlade dem.
Ayebare, 14 år:
Ayebare eller ”Aje” som de svenska tjejerna nu börjat kalla honom är en liten kille men en stor ledare. Det är han som är bossen i gruppen, på gott och ont. När Aje pratar lyssnar de andra. Vårt jobb är att försöka få honom att uppmuntra de andra till bra saker och inte jävelskap. Han är en väldigt intelligent kille som man kan resonera med (när han är på humör) och han är den som först avslöjade hur det låg till på den andra organisationen. Han är ingen enkel karaktär att ha att göra med, han är väldigt envis men det är jag också och det har jag berättat för honom. Det kommer att gå emot honom emellanåt och han kommer inte att tycka om mig och de andra alla dagar men att han ska veta att allt vi gör är för hans bästa. Han svarade att han kommer att göra många misstag och bad oss ha tålamod med honom. Förändringsarbetet är en process och inget som händer från en dag till en annan så självklart kommer vi att ha tålamod med honom, inom rimliga gränser naturligtvis.
Han har en passion i livet: FOTBOLL. Inget kan få hans ögon att glittra så mycket som när det är snack om fotboll. Arsenal är laget i hans hjärta.
Ayebare och Ambrose är bröder och har varit på gatan tillsammans i cirka tre år. Deras mamma dog när de var små och pappan är hiv positiv. På grund av sitt tillstånd kan han inte arbeta och därför inte försörja pojkarna.
Brian, 14 år:Brian anslöt sig till oss samma kväll som vi lämnade den andra organisationen. Han har tidigare varit där men rymt tillbaka till gatan på grund av ”Directors grymheter. Då jag kände honom sen innan och tyckte väldigt synd om honom gav jag honom en chans. Han är inte enkel att ha att göra med kan jag säga och har ställt till en del oreda i gruppen. Det fanns gamla konflikter med ett par av pojkarna som bubblade upp när han återvände vilket har skapat en del problem. Jag tycker väldigt mycket om Brian och ville inte slänga ut honom ur huset men situationen var ohållbar. Lösningen kom när han själv kom med en önskan om att få bo på internatskola istället då han hade många vänner där. Jag skulle aldrig vilja bo på internat och skulle heller inte gärna tvinga någon annan att göra det då det är väldigt tuffa förhållanden där men eftersom han själv ville det såg jag det som en bra lösning så nu bor han på skolan och kommer och hälsar på oss då och då istället.
Han är som sagt en komplicerad karaktär med ett hett temperament vilket ställer till det för honom. När han blir arg så smäller det helt enkelt vilket vi försöker jobba med att få bort. Brian är föräldralös, han har släktingar i Kabale men ingen bryr sig särskilt mycket om honom. Alla ser honom som en ”omöjlig karaktär”. Jag tror dock inte på sådana uttalanden och vi försöker istället intala honom att han faktiskt kan, det handlar bara om vilja.
Brian älskar fotboll och musik. Han dansar som en gud och är en riktig tjejtjusare. Han kommer att krossa många flickhjärtan i sina dar.
Dan, 14 år:”Dan the Mechanic” kallar vi honom, han älskar att arbeta med sina händer. Det spelar ingen roll om det handlar om att byta en glödlampa eller att slakta en kyckling, Dan är killen för jobbet. Vet inte hur många gånger han har lyckats laga våra trasiga radioapparater (misstänker dock att han kan ligga bakom att de slutar fungera också). Han är en kul kille som gillar att skoja med folk. Suverän fotbollsmålvakt är han också.
Även Dan är väldigt präglad av sina år på gatan. Han levde där till och från i cirka åtta år vilket såklart har satt sina spår. Anledningen till att han först hamnade på gatan var för att hans mamma inte hade möjlighet att ta hand om honom. Han hälsar på henne då och då men deras relation är komplicerad.
Andrew, 15 år:Andrew är en lugn och snäll kille, väldigt känslig är han och har, trots de många år han spenderat på gatan, inte den gatuattityd som många av de andra visar. Han var den som lyckades rymma från ”Director” en vecka efter att jag kommit och som jag varit så orolig för. Blev så glad när vi lyckades få kontakt med honom igen och han var glad över att få komma till ett tryggt ställe och slippa de trakasserier som han tidigare fått utså.
Båda Andrews föräldrar är fortfarande i livet men relationerna är präglade av djupa konflikter. Pappan vill inte ha något med honom att göra och varje gång han visar sig kommer han och gör livet surt för Andrew.
Andrew är en stark person som inte gnäller i onödan. En gång arbetade han på ett lantbruk i ett annat distrikt i sex månader. När han sen skulle få sin lön vägrade arbetsgivaren att betala honom. Han bestämde sig då för att komma tillbaka till Kabale genom att promenera. En promenad på två dygn.
Alex, 15 år:
Alex är en riktigt fin kille, oerhört ödmjuk och empatisk. Han har lidit mycket i sina dagar och gör det fortfarande. För ett par veckor sedan fick vi reda på att hans mamma blivit mördad som ett resultat av en långdragen släktfejd. Det är så hemskt så att man knappt tror att det är sant och vi försöker alla ge Alex det stöd han behöver. Jag vet att de svenska tjejerna har varit till stor hjälp för honom då de har spenderat mycket tid tillsammans.
Han är inte den som bryter ihop, istället biter han ihop och kämpar vidare, tillsynes oavsett hur tuffa omständigheterna är. Alex har inte varit ett gatubarn som de andra. Hans mamma hade inte råd att betala hans skolavgifter men istället för att bege sig till gatan och glömma sina bekymmer genom alkohol och droger började han istället arbeta med att bära sandsäckar för att själv kunna betala sina studier.
En kille man känner stor respekt för och en oerhört bra förebild för de andra pojkarna.
Francis, 18 år:
Francis är ”gubben” i gänget och den som spenderat absolut längst tid på gatan, sedan år 2000. Det är svårt att föreställa sig hur någon kan ha levt under sådana omständigheter i princip hela sin barndom. Han har beskrivits som en av de absolut värsta karaktärerna på gatan. Det är tråkigt att han inte fick möjlighet till rehabilitering tidigare då det är väldigt svårt att bryta ett mönster man levt med så länge.
Francis har dock kommit en lång väg och det märks främst på hans skolresultat. Han älskar skolan och enligt uppgift från hans lärare är han en av de mest aktiva i klassen, vilket glädjer oss.
”Problemet” med Francis är att han inte är ett barn längre utan en stor och stark ung man vilket i vissa situationer försvårar vårt arbete. Han behöver mer friheter än de mindre killarna men det skapar såklart konflikter när vi ger honom förmåner som de andra inte har. Vi funderar på alternativa lösningar för Francis, ett slags utslussningssystem där han gradvis lär sig att klara sig på egen hand.
detta är så himla fantastiskt att jag nästan börjar gråta. jag vill bara åka ner till er och krama om allihop.
att verkligen få fakta svart på vitt är otroligt skrämmande. man ser dokumentärer om gatubarn, men de fastnar aldrig riktigt. det är en sådan skillnad när man får se bilder och en blogg skriven av verkliga människor. jag beundrar er, så hemskt mycket.
Det man skriver känns så litet och otillräckligt men jag uttrycker mig med orden "tack för att ni gör detta" då min personliga åsikt är att man har inte rätten att klaga över alla orättvisor som finns OM man ej försöker göra en skillnad själv. Ni gör den skillnaden och ni inspirerar andra samtidigt som ni ger barnen en tro, den tron som de ej har fått från sin egen familj.
Hälsa alla barnen från Tant Michela !!! =)
Jobbet ni gör är helt otroligt! Jag beundrar er så mycket för att ni gör det här. Att det faktiskt finns människor som ni som ger dessa pojkar en andra chans. Inte mer än rättvist, och det är NI som ger dem den chansen! Finner inga fler ord, lycka till med allt i framtiden. Jag kommer följa er här. Hälsa pojkarna från Sverige!
(Länkad från min gamla blogg, den nya är >
http://busbananenmia.blogg.se
Tack! Detta inlägg ¨måste jag ha missat. Nu har jag lite mera koll på grabbarna även om jag inte kan skilja dem åt på foton. Jag tycker alla ser likadanas ut.