Världen brinner, på många håll. Vi känner mycket med de som är drabbade av krig och konflikter, som tvingas på flykt för att söka skydd, såväl som med alla som är utsatta och kämpar på andra sätt.
Pandemin har varit en utmaning globalt och fast en del länder betraktar den som över är den i andra, i allra högsta grad, fortfarande aktuell.
Exempelvis i Uganda.
Uganda har haft några av världens hårdaste restriktioner under pandemin med långa och besvärliga lockdowns. Det har särskilt drabbat den yngre befolkningen eftersom skolorna för vissa årskurser varit helt stängda i nästan två år. Det har förstås påverkat vårt arbete, allt fokus har under denna period legat på att säkerställa att våra barn och ungdomar varit trygga och fått sina grundläggande behov tillgodosedda (de som bor hos oss och de som har andra boendelösningar). Både barn och medarbetare på plats i Uganda har arbetat hårt för att hålla modet uppe och få dagarna att gå.
Det var en lyckans dag när skolorna i januari äntligen välkomnande eleverna tillbaka.
Men…
Pandemin och effekterna av hur den hanterandes av den blev också synliga. Många familjer har förlorat inkomstkällor och fått det svårare att betala sina barns skolavgifter. Flickor har identifierats som den mest sårbara gruppen, rapporter visar att tonårsgraviditeter ökat dramatiskt i landet de senaste två åren och att unga mödrar i större utsträckning än andra avslutar sina studier i förtid.
Vårt primära fokus är att de flickor och pojkar vi sponsrat sen tidigare ska få sin skolgång säkrad, men vi har också en önskan och förhoppning om att kunna stötta ännu fler.
Det är med nöd och näppe vi hållit oss flytande under pandemin, i och med att skolorna inte opererat som vanligt har utgifterna varit lägre. Nu står vi inför en stor utmaning. Tack vare ett par större bidrag som kommit in de senaste månaderna har vi klarat av första terminen av tre, men som det ser ut nu kommer vi inte ha medel till resterande två utan extra hjälp.
Skolavgifter i Uganda varierar mycket beroende på var man studerar, vilken årskurs, om man går i privat eller kommunal skola, ifall man är internatelev eller inte. Vi betalar i snitt 300 kr per elev och månad, det inkluderar skolmaterial, måltider och uniformer.
Att bedriva vår verksamhet i stort kostar cirka 50 000 kr/månad, det innefattar den dagliga driften av organisationen i Kabale, vårt boende med plats för 18 barn, skolgång för drygt 40 elever, lön för sju heltidsanställda ugandier samt de administrativa kostnader vi har, d.v.s. oundvikliga kostnader för revisor, bank- och betaltjänster etc. Allt annat arbete sker på ideell basis.
Vi har ingen större organisation i ryggen och får inget statligt stöd från Uganda men vill rikta ett STORT TACK till de privatpersoner, företag, skolor och föreningar som stöttar oss varje månad. Utan er hade vi inte funnits.
Alla kan eller vill inte bidra regelbundet vilket vi har största respekt för. Sen starten 2011 har många istället uppmanat oss att hojta till när det krisar och vi vill förtydliga att vi aldrig gör om inte läget är väldigt ansträngt.
Det är det nu.
Under elva år har Ni tillsammans genom devisen ”många bäckar små…” sett till att vi överlevt och kunnat fortsätta vårt arbete. Ni har gjort det möjligt att trygga tillvaron för utsatta barn, av vilka många idag är vuxna och självförsörjande.
Om Du kan och vill hjälpa är Din gåva otroligt välkommen, och viktig, oavsett storlek.
Varenda krona gör nytta.
Bidrag tas tacksamt emot på
Insamlingsstiftelsen
Emma & Therese Children’s Project
Bankgiro: 536-5473
Swish: 123 476 39 83
Har swishat en slant som jag hoppas iaf är en liten hjälp på vägen i erat viktiga arbete
Tusen tack ❤
Så bra att du meddelar, tror att vi är många som vill hjälpa!
❤
Bra att du säger till, swishat! Tänker att det är bra om så många som möjligt delar inlägget!
Tack snälla Kari!
Du uppdaterar bloggen så sällan nu för tiden vilket är synd. För min del innebär det att jag känner mig mer främmande och osäker på verksamheten, vet ju inte alls vad som händer där. Förut (speciellt när du fortfarande bodde där) kändes det som att man lärde känna en del av barnen/ungdomarna lite grann, så är det inte längre. Har trots det skänkt en slant. Det vore också väldigt intressant om du kunde skriva något om hur det har gått för de som har hunnit bli vuxna och lämnat barnhemmet. Går ju bra att göra anonymiserat ifall de inte vill synas i bloggen. Jag hoppas i alla fall att ni får in mycket pengar så att ni kan fortsätta att driva verksamheten och känna att ni har en ekonomisk trygghet för tiden framöver.
Jag håller med dig fullt ut. Ber om ursäkt för att bloggen inte uppdaterats som tidigare, det ska bli bättring. Inlägg om de som inte längre bor hos oss är också planerat. Tusen, tusen tack för stöd och input ❤
Jag har faktiskt tänkt samma sak som Märta. Förr tittade jag in på bloggen några gånger i veckan och följde med stort intresse med i vad som hände, även om jag sällan kommenterade. Nu med de sporadiska uppdateringarna är det så sällan jag går in där att det var rena turen att jag fick se nödropet. Förstår att du/ni kanske inte har lika mycket tid för bloggen som tidigare och att det kanske inte hänt så mycket under pandemin. Men för mig känns det ändå viktigt med rätt täta uppdateringar. Ett kort inlägg 3-4 gånger i månaden skulle räcka bra. Ska hur som helst genast sända en slant. 🙂
Ja, bloggen har uppdaterats alldeles för sällan och jag ber om ursäkt för det. Publiceringar lika ofta som tidigare blir svårt men minst en gång i veckan. Definitivt. Tusen tack för ditt stöd!❤