Steven, 12 år, har levt på gatan det senaste året.
Orsakerna till varför han hamnade där liknar så många andra gatubarns. Trasslig hemmiljö i kombination med kompisar som trycker på.
Stevens mamma lämnade Kabale när han var cirka två år och han har växt upp med sin pappa. Steven berättar att pappan är snäll men inte hemma så ofta. Måltider har därför inte alltid varit regelbundna och Steven har ofta fått rå sig själv. Skolavgifter har, som vi förstått det, alltid blivit betalda men tillsynen har varit bristfällig och Steven har skolkat mycket. Det är på så sätt han kommit i kontakt med gatubarn. Under lång tid gick han i skolan men tog ledigt lite som han ville och hängde i stan istället.
Steget till att helt lämna hemmet togs i samband med att pappan skaffade en flickvän. Hon hade tydligen redan egna barn och gjorde det väldigt klart för Steven att hon inte var intresserad av fler. I synnerhet inte av honom. Steven har berättat att den nya styvmamman var mycket elak så fort pappan inte var i närheten.
Så han beslöt sig för att lämna.
Pappan kom efter Steven flera gånger och förde hem honom igen, bara för att finna att han någon dag eller vecka senare försvann igen.
Till sist gav pappan upp.
Eftersom Steven och hans pappa, i grunden, verkar ha en stark relation ska vi göra allt vi kan för att återuppbygga den. Det primära har dock varit att se till att Steven fått börja skolan igen. Visst var vi lite oroliga efter skolkhistorierna men är glada att se att han trivs bra och har (peppar, peppar) än så länge inte missat en lektion.
Bra början.
 |
| Steven och hans pappa |
Jag känner att jag hoppas på Steven och hans pappa, vad fantastiskt det skulle vara om de kunde återknyta till varandra. Överlag tycker jag det låter som många av de som ni tagit hand om nu borde kunna hitta tillbaka til sina familjer lite lättare än vissa av de andra pojkarna ni tagit hand om tidigare. Vem vet hur det går men jag hoppas verkligen att det kan bli en eller flera familjeåterföreningar. Åtminstone hoppas jag att några av dem om de inte kan bo med sina familjer på heltid kanske kan få bygga upp en bra relation med sina föräldrar/släktingar så de har andra än bara ni i huset.
Jag besökte ett ryskt barnhem på gymnasiet som en del av en utbytesresa med min stads ryska vänort. Personalen pratade där om det värsta med jobbet var att veta att de när barnen gått klart skolan och var vuxna så skickades de ut ensamma i världen. Några få barn hade kontakter med föräldrar eller släktingar och i vissa fall kunde den relationen hjälpa dem när de kom ut tex till att få ett jobb men många stod utan någon alls när de lämnade barnhemmet och personalen själva kunde inte göra så mycket för att hjälpa dem även om de nog gärna velat. Dessutom finns det där lite stämpel över att vara barnhemsbarn så det kan vara svårt att få jobb även på helt egna meriter så det som personalen brukade råda var att försöka ta sig till en annan stad där ingen visste att de var barnhemsbarn och där de kunde börja om och bara säga att de var nyinflyttade. Ni har säkert lite större möjligheter att ge just en mjukare övergång från att bo hos er till att vara helt vuxen men jag gissar att ni har samma dilemma, att vid en punkt kommer ni inte längre kunna ge de pojkar som blivit vuxna stöd på samma sätt som de som ännu bor hos er.
Tack för fin och tänkvärd kommentar, Elin.
Jag känner igen och håller med om allt du skriver.
Det är inte helt lätt, eller inte lätt alls rättare sagt, att driva en sån här verksamhet. Det är många aspekter att ta hänsyn till och viktigt att tänka långsiktigt och inte bara på här och nu.
Vi har lärt oss mycket under de fyra år vi drivit organisationen och de lärdomarna har format och förändrat vårt arbete. Vi har sedan starten alltid uppmuntrat och försökt stärka barnens relationer till sina familjer eller släktingar. Vi har dock insett att vi skulle kunna göra mer och arbetar därför numera mer aktivt för detta. Exempelvis genom en öppen dialog från första dagen ett barn kommer till oss där vi förklarar att boende hos oss är tänkt som något tillfälligt och målet alltid är att de ska återvända till sina egna familjer eller släktingar.
Ambition och verklighet är dock två skilda saker och vi vet att lyckade hemflyttar är enklare sagda än gjorda. Men inte omöjliga och vi kommer att göra allt vi kan för att så många som möjligt ska kunna återvända. I de fall det inte är säkert eller möjligt hoppas vi i alla fall att relationerna ska bli bättre och att ungdomarna (åtminstone) vet var de har sina rötter och inte ha "men" av att ha varit barnhemsbarn.