När jag var iväg på ett möte förra veckan ringde min kollega Stidia och berättade att vår (mer eller mindre självutnämnde) präst var på besök med en handfull föramlingsmedlemmar. De gör så, med jämna mellanrum, hälsar på hemma hos folk för att be med dem. Jag vänder mig egentligen emot att klampa in hos människor sådär utan förvarning men har lärt mig att det är bäst att spela med så gott det går.
Lättnaden när jag hade en ursäkt och faktiskt inte kunde avbryta för att komma hem.
Känslan av nederlag när jag efter mötet kom tillbaka och fann att de fortfarande satt i vardagsrummet.
Så var det igång och jag fick (återigen) förklara varför jag inte går i kyrkan på söndagar, hur det kommer sig att jag inte bjöd med prästen till Sverige i somras (!?), tacka artigast för inbjudningar till diverse temagudtjänster och lova att ta med mina föräldrar för att hälsa på när de kommer till jul.
När jag trodde det hela var klart kom kuggfrågan.
Prästen: We want your boys to get confirmed with us on 9th december.
Jag: Ok…
Prästen: Is that alright?
Jag: Ehm…I’m not sure…let me inquire if the boys are interested and talk to my collegues.
Efter ett möte med personalen och grabbarna stod det klart att alla utom tre (som är katoliker) är intresserade av att konfirmeras och så fort terminen är slut vänta intensiva studier och sedan, som sagt, konfirmation den 9:e. Ett femtontal konfirmander vars släkt och vänner givetvis måste bjudas in. Jag tror minsann vi får arrangera det som konfirmation/årlig julfest annars blir det alldeles för mycket.
Det blir nog bra till slut men jag hade önskat att vi fått lite längre tid att planera.
Jag kan liksom inte låta bli att skratta åt besöken från prästen. Kul att pojkarna vill konfirmera sig men jag förstår att det känns som en stor stress att få reda på det nu och alla planer som ska göras. Det blir säkert en fantastisk fest.