Masspsykos

I förra veckan kom ungdomarna och berättade för mig att det fanns ett par grejer de behövde inför skolstarten. Några hade haft sönder sin linjal, andra behövde reparera slitna väskor, en berättade att han skulle behöva en miniäknare och en annan att han gjort av med en skrivbok. Precis då var jag på väg till ett möte och hade inte tid att göra en lista och frågade därför min kollega Richman han kunde vara snäll och sammanställa en åt mig.

 

Javisst, sa han.

 

När jag kom tillbaka fann jag drygt tjugo listor. Med nästan lika många punkter på vardera.

 

Jösses.

 

Richman trodde jag menat att var och en skulle skriva ner vad de behövde och gav dem därför instruktioner att göra just så. Vilket i deras öron tydligen lät som klartecken att skriva vad som helst och att vi, snällare än jultomten, skulle uppfylla alla deras önskemål.

 

Det kallades omedelbart till husmöte där jag och mina arbetskamrater försökte göra det klart för alla att det är STOR skillnad på vad man behöver och det man vill ha. Vi förklarade att vi gör allt vi kan för att förse dem med allt de behöver men att vi inte på långa vägar kommer att ge dem allt de vill ha. Vi pratade också om vikten av att vara rädd om och att hålla ordning på sina ägodelar. Därefter bad vi dem alla att göra nya listor där de bara inkluderade sådant som verkligen var relevant för skolan.

 

Det var betydligt kortare listor som lämnades in efter andra försöket.

 

Många av dem bad om ursäkt och förklarade att de liksom sveptes med i vågen av ha-galenhet utan att stanna upp och tänka. De sa att de definitivt vet att det är viktigt att skilja på sådant man verkligen behöver och något man skulle tycka om att ha och att de kommer att tänka sig för ordentligt nästa gång.

 

Bra så.