För ett tag sen skrev jag om en av våra flickor som går på internatskola och bor hos släktingar under loven. Det har varit många turer kring den här tjejen, hon har bott hos flera olika släktingar och på varje ställe slutar det med oreda där flickan hävdar att hon inte trivs.
Släktingarna har menat att det är flickan som är olydig och inte vill följa de regler de sätter upp medan hon själv sagt att de inte är snälla mot henne. Vi har haft svårt att veta vad vi ska tro och hur vi ska tackla problemet. Det är det här jag menar med att arbete med utsatta flickor är svårare eftersom de ofta finns i någons hem och inte är ”fria” på gatan såsom pojkarna. Man kan ju inte klampa in i någons hem och börja anklaga dem för saker hursomhelst och vi har inte haft några bevis på att tjejen blivit illa behandlad.
Förrän nu.
För någon vecka sedan fick hon vattenkoppor, blev hemskickad från skolan och bodde hos sin moster tills de hade läkt. När hon var frisk igen åkte vi för att hämta henne. På väg till skolan ringde mostern och sa att hon misstänkte att flickan fått med sig något hon inte borde och bad oss stanna så att hon kunde möta upp och se efter. Vi väntade in mostern som hoppade i baksätet bredvid flickan medan jag fortsatte att köra. Mostern letade igenom flickans saker och hittade någon slags hudlotion och ett armband som hon tydligen inte hade lov att ta med sig.
SMACK!
Vad var det för ljud hann jag tänka innan ögonen for upp i backspegeln och jag såg hur blodet forsade från flickans näsa. Och så blicken som mötte min. Blanka ögon men inga tårar. Jag blev så chockad att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Hjärnan gick på högvarv men orden fastnade i halsen och jag kände mig totalt handlingsförlamad. Jag förmådde mig inte att göra annat än att leta upp näsdukar åt flickan medan mostern gormade åt henne. Alex som också var där försökte lugna ner situationen och sa till mostern att det nog var bäst att hon klev ur bilen och lät oss ta flickan till skolan vilket hon tack och lov gjorde utan protester.
Vi började rulla igen. Alla var knäpptysta en lång stund innan flickan till sa:
”Jag vill aldrig bo hos min moster igen”.
”Jag förstår det”, sa jag.
Jag förstår också att min bakgrund och kultur är en annan än den ugandiska, i regel är jag ödmjuk inför det och undviker att trampa folk på tårna men inte när det kommer till det här ämnet.
Det finns inget som rättfärdigar våld mot barn.
Jag önskar jag hade haft förmågan att hålla huvudet kallt och gjort det jävligt klart för mostern i bilen.
Hur kan ni hjälpa flickan? Jag förstår dig. Det finns många gånger man i efterhand tänker ut hur man hade velat agera eller sagt. Men det är svårt, handlingsförlamningen är en vanlig effekt av chock. Hemskt, men sant. Många flickor anklagas för att inte ropat på hjälp vid en våldtäkt, vilket ju kan verka konstigt. Men det är samma reaktion, chock. När jag blev rånad var jag totalt tyst. Sade ingenting. Förräns efteråt när jag såg rånarna brumma iväg. Då skrek jag som aldrig förr. Lite för sent för att vara värt något liksom.
Hoppas ni kan hitta en lösning för flickan? Säg till om det finns något man kan göra.
Usch, nej våld mot barn är aldrig försvarbart. Inte våld överhuvudtaget! Hoppas att ni kan hitta en hållbar lösning för flickan så hon får trivas och må bra!
Usch, usch, usch! Tyvärr är det så det ser ut runt i världen. Man har själv växt upp i en miljö där sådant inte förekommer och precis som du blir man bara stum av chock när man ser en vuxen bete sig på det sättet mot ett försvarslöst barn. Och sen sitter man med gråten i halsen och undrar varför i helvete men inte skrek och gormade på personen, tyvärr gör inte det alltid så mycket heller och man får ofta till svar 'jag fick en och annan smäll när jag var liten och kolla! Jag är normal!' Suck.