Svar till Hanna

En läsare som heter Hanna ställde lite frågor som jag lovade att svara på. Hoppas svaren är ok. Om någon annan undrar över något är det bara att skriva en kommentar eller skicka ett mail till skitungarna2011@hotmail.com eller emma.kock.039@student.lu.se .

Jag läser till socionom på Socialhögskolan i Lund och en termins praktik är del av det programmet. Ganska tidigt under min utbildning var jag säker på att jag ville göra min praktik utomlands och Afrika var den kontinent som lockade mest. Min klasskompis Therese var också sugen på att åka till Afrika. Vi var på ett informationsmöte på skolan angående just utlandspraktik och där fick vi veta att de endast hade ett par säkra platser i Afrika, som man då var tvungen att söka till. Alternativet var att hitta en egen praktikplats. Vi bestämde oss för att leta platser på egen hand och började skicka ut personliga brev till en massa organisationer runtom i Afrika. En som nappade var en kvinnorättsorganisation i Kabale, Uganda. Vi åkte dit i januari 2010. Kvinnan som drev den organisationen, visste att hon inte skulle ha tillräckligt med arbete åt oss så hon ordnade så att vi även skulle få vara på en organisation som arbetade med barn, bl.a. gatubarn. Jag kände ganska omgående att jag inte fick ut något av att vara på kvinnoorganisationen.Inte för att det inte är ett intressant ämne utan för att det utfördes väldigt lite praktiskt arbete där. Det var en relativt nystartad organisation som ännu inte hade särskilt många klienter. Och istället för att kanske hitta klienter satt vi på kontoret och rullade tummarna eller så var vi  ute och besökte vänner till vår handledare. På barnorganisationen var det däremot full rulle. Det hände något hela tiden. Organisationen hade, när vi kom, inga barn som bodde där utan endast barn som kom och deltog i aktiviteter. Chefen för organisationen, han vi kallar ”director” i bloggen, var en extremt passionerad man som verkligen tycktes brinna för utsatta barn. Han tog med oss ut på fältet nästan varje dag vilket vi lärde oss jättemycket utav.  Det var där vi så småningom kom att träffa våra små skitungar. Vi arbetade tillsammans för att få pojkarna att lämna gatulivet och istället komma och på på organisationen. Jag och Therese kände så himla mycket för dessa grabbar och började därför samla in pengar från släkt och vänner för att kunna göra det möjligt för dem att börja skolan. Det fanns inget tvivel hos mig angående den andra organisationen, jag var övertygad om att de var i goda händer och därför kände jag mig lugn när vi åkte hem. Jag ansåg ”director” vara en väldigt god vän och jag litade på honom. Det var väldigt naivt. Han visade sig vara en psykopat som verkar njuta av den makt han har över oskyldiga barn. Samtidigt var han en expert på att dölja det. Som tur är kände pojkarna ett så stort förtroende för mig att de vågade berätta, när jag återvände till Kabale i höstas,  vad som egentligen försigick bakom stängda dörrar på organisationen. Läs mitt allra första blogginlägg så får ni en klarare bild av den terror han utsatte barnen för. Det var därför vi bestämde oss för att starta en egen organisation.

Första tiden i Uganda var omtumlande. Första intrycket när vi landade var: ”åh vad vackert”. Början var ingen lätt tid, vi var i en helt ny värld. Allt var annorlunda. Jag kände mig vilsen. Rädd. Vi hade en väldigt överbeskyddande handledare som i princip tyckte att vi skulle hålla oss vid hennes sida hela tiden. Överallt lurade det faror. Om vi gick ensamma skulle någon råna eller våldta oss. Om vi åt på restaurang istället för hemma hos henne skulle vi bli magsjuka. Var vi ute efter det blivit mörkt kunde vi vara säkra på att bli myggbitna, få malaria och trilla ihop och dö. Jag kommer ihåg hur jag och Therese satt på vårt rum en av de första kvällarna och grät. Vi grät så tårarna sprutade. Vi hade sån hemlängtan att det gjorde fysiskt ont och kunde inte förstå hur vi skulle stå ut i fyra månader. Det blev bättre som tur var. Vi tuffade till oss och lärde oss att säga ifrån. Vi använde vårt sunda förnuft och började lära känna det riktiga Kabale och Uganda. Det är jag sååå himla glad för idag. Tänk om jag hade packat mina väskor och åkt hem.

Projektet sträcker sig tills vidare. Har inte satt något slutdatum utan fortsätter så länge det fungerar. Målet är att se till så att de grabbar vi har nu får gå färdigt skolan och att vi är försäkrade om att de har en stabil grund att stå på när de blir vuxna. Jag hoppas såklart på att vi kommer fortsätta länge, länge. Och kunna hjälpa fler barn. Kanske ett hem för flickor också i framtiden. Vem vet. Allt handlar om resurser.

Eftersom det är väldigt spridda åldrar på killarna tänker jag att när de äldre är redo att klara sig på egen hand eller när någon har möjlighet att återvända till sina familjer så kommer vi att ta in nya pojkar. Jag tycker att antalet pojkar i huset är lagom och jag vill försöka hålla dem kring en 12-13 stycken. Jag vill att de ska känna att är ett hem och inte en institution de bor på. Jag skulle hellre starta ett liknande hus med nya barn istället för att ta in fler till det vi redan har. De här barnen är trasiga, som jag sagt tidigare, och behöver enormt mycket stöd. Att ha dem i en relativt liten grupp gör att vi kan ge dem det stöd de behöver (vi försöker i all fall). Kvalitet framför kvantitet som mina lärare i skolan brukade säga.  Jag har hellre en liten grupp och ser till att kvaliteten på den hjälp vi erbjuder är på hög än att ta in en hel drös med ungar och sen inse att vi inte kan hantera det. Det är väldigt enkelt att få tag på gatubarn i Kabale, tyvärr. Desto svårare är det att rehabilitera dem, det är verkligen inte så enkelt som att erbjuda dem mat och tak över huvudet. De är ärrade av sina liv på gatan och det tar lång, lång tid att få dem att bryta de tankebanor som gällde på gatan. Det är svårt att tro men i vissa lägen känner de för att gå tillbaka till gatan. Friheten. Drogerna. Vännerna. Men, som jag ser det så är det vårt jobb att agera förälder, när deras egna inte finns till eller har möjlighet att ingripa, och se till att hålla dem därifrån. Barn ska inte leva på gatan. Så enkelt är det.