Bestraffning

”Bråkstaken” som jag berättade om förra veckan, ställer tyvärr fortfarande till en del bekymmer i huset. I förrgår vägrade han gå att gå till skolan, skyllde på att han var sjuk så Alex tog honom till doktorn. Igår gick han till skolan på morgonen men försvann på tio-rasten. Alex och Andrew hittade honom på en fotbollsplan i stan.

Tro inte att han har varit ångerfull för sitt beteende. Nejdå. Tvärtom. Riktigt tuff har han varit och lagt på en väldigt taskig attityd. De andra grabbarna har börjat blir riktigt irriterade på honom och sagt att vi bör slänga ut honom. Det hörde såklart den här pojken och sa då att om vi inte vill ha honom där så kan han mycket väl flytta och gå tillbaka till gatulivet.

Phuh! Alltså, lille strulpellen påminner så mycket om mig själv som tonåring. Skolan känns störtomöjlig ibland och föräldrar som tjatar är ju pest. BARA LÅT MIG VA!

Mina föräldrar lät mig inte vara. Och vi kommer inte låta lilleman vara.

Idag pratade jag med honom på Skype. Äntligen öppnade han upp sig lite och delgav åtminstone lite av sina tankar. Han berättade att han nu var rädd för att gå tillbaka till skolan för att lärarna, rektorn och de andra eleverna kommer att trakassera honom. Rektorn och troligen också lärararna kommer också att slå honom för att statuera ett exempel och avskräcka andra för att göra samma sak.

Det jag vet är att om rektorn istället hade satt sig i lugn och ro och pratat med honom hade allt löst sig.

Nu måste vi hitta vägar att tvinga honom till skolan och ”ta sitt straff”. Tvinga iväg stackaren och veta att han ska få stryk, samtidigt som vi jämt och ständigt pratar om hur illa vi tycker om våld. Hyckleri.

Jag är så arg på denna rektorn. Eller, jag är arg på hela det ugandiska skolsystemet.

Probation officern skulle ju granska skolan men förändring är inget som sker från en dag till en annan.

Rektorn kommer att ge vår kille två alternativ. Antingen ska han lägga sig ner och blir slagen, eller så får han gå men då blir han avstängd. Jag är rädd att han kommer att gå. Och jag kan inte klandra honom.

Vi ska såklart göra allt vi kan för att prata med rektorn och be honom låta pojken komma undan med en varning.

Vi accepterar inte på något sätt den här pojkens beteende, MEN självklart tror vi att det finns bättre sätt att få honom tillbaka till skolan än att slå honom. Ni hör ju själva hur sjukt det låter. Vi tror på många samtal och mycket tålamod. Jag vill att pojkarna ska känna att huset de bor i är deras hem och man blir inte utslängd ifrån ett hem för att man skolkar från skolan. Åtminstone inte efter 3-4 incidenter i alla fall.

Det är väldigt synd att skolan arbetar emot istället för med oss.