Om att bryta ihop och komma igen

I lördags fick jag ett, vad ska vi kalla det, melt-down. Det blev för mycket.  Jag fick frispel och började packa mina väskor för att ta första bästa flyg tillbaka till Sverige. Inte vidare professionellt måhända men oerhört effektivt.

Det var inte ett öga torrt här, varken hos mig eller hos pojkarna. Det var en nödvändig urladdning tror jag. En nystart. En insikt hos dem att det inte bara är en fråga om att ta, ta, ta utan att man måste ge något tillbaka också och att det vi förväntar oss av dem är att de ska gå i skolan.

Har vi sett den sista skolkningen nu? Självklart inte. Men jag hoppas i varje fall att det går åt rätt håll.

I morse vaknade jag kl 8.30 till ett knäpptyst hus. Min första tanke – Alex har glömt att ställa klockan. Jag vaknar nämligen alltid när de stiger upp. Men icke. De hade alla redan gått till skolan. Skillnaden idag var att de hade bestämt sig för att försöka vara extra tysta så att jag skulle få sova vidare.

Gullungar.